I detta filmprogram som spänner över sextio år ryms fem verk som vrider ut och in på porträttkonsten som genre. Trots sina olika tekniska förutsättningar, tidslager och valda strategier finns ett gemensamt intresse från dessa filmskapare för att hitta nya vägar att göra sina kollegor och deras konst rättvisa och därigenom vittna om skapandets villkor.
Programmet inleds med Peter Weiss Tagning: Anna Casparsson (1960) i vilken den 99-åriga konstnären porträtteras i sitt hem Villa Snäckan i Saltsjöbaden. Anna Casparsson (1861–1961) introduceras genom musiken, de skapande fingrarna rör sig över nednötta pianotangenter. I Weiss sökande kameraarbete avtecknas Casparssons originella hemmamiljö bit för bit liksom de nära och andliga vännerna som omger henne i form av Ernst Josephson och Ludwig van Beethoven på väggarna. Anna Casparsson hade 1960 haft en utställning på Moderna Museet och därmed sent i livet fått ett stort erkännande som hon anspråkslöst spelar ner i den radiointervju som Weiss tonsätter filmen med jämte ljudupptagningar från Villa Snäckan. Casparson beskriver hur hon vägrat följa föreskrivna estetiska regler vilket avspeglas i Weiss egna gestaltande av konstnärskapet – i valet av grepp och avvägningar i ljud och bild. Vid sin sida hade Weiss filmskaparen Staffan Lamm vars omsorgsfulla och stilla bildstudier skapar broar mellan texturer och former i den omkringliggande naturen och Casparssons skimrande, textila sagovärldar.
Strömbrytaren tänds och ett dallrande ansikte framträder. Konstnären avbildad i Jell-O är ett kongenialt grepp i Anders Wahlgrens film A Portrait of Claes Oldenburg (1968). Materialvalet Jell-O, den amerikanska skräpkulturens signum genom sin näringsfattighet och förföriska yta blir en effektiv inledning till Oldenburgs konstnärskap som så starkt uppehåller sig vid, och förundras över den nya amerikanska konsumtionskulturens rika symbolvärld. Wahlgren blev tillfrågad av Pontus Hultén att göra en film i samband med Claes Oldenburgs vistelse i Stockholm 1966 för en utställning på Moderna Museet. Filmskaparen följer Oldenburg runt om i staden – på badkarskanten, under lunchen, i museet och genom skissarbeten till offentliga verk. I filmen försöker Wahlgren sätta sig in i Claes Oldenburgs bildvärld genom vardagsbestyren som utgör basen för konstnärens egen motivkrets. Det sensoriska i Oldenburgs konst förmedlas via Anders Wahlgrens djärva bildutsnitt i nära samspel med Staffan Olzons oväntade ljudkomposition som aldrig blir synkrona. Bilden av konstnären och hans skapelseprocess förskjuts på ett lekfullt sätt i en konstnärlig pardans mellan filmskaparen och Oldenburg själv. Långsamt kläms Jello-O-ansiktet sönder och spolas ner i vasken. Strömbrytaren släcks.
I Tova Mozards film Cowboy Russ (2003) sker ett överraskande dubbelporträtt. Vi befinner oss i en snävt avskuren filmisk ram med tre fysiska väggar tydligt avgränsade. I detta filmiska tittskåp ser vi skådespelaren Russ Kingston försjunken i sin lägenhet vid sidan av drömfabrikens dånande motorväg. Med total precision och absolut inlevelse redogör Russ för en minnesvärd scen ur westernfilmen Sju vågade livet (1960) och adresserar åskådaren genom att bryta den fjärde väggen. Samtidigt som Mozard skildrar Russ tillvaro som del av Hollywoods prekariat porträtterar Russ passionerat James Coburns rollfigur Britt och hur han värvas till sitt cowboyband. Likt många av Mozards verk finns någonting öppet, intuitivt och sökande i mötet med Russ som hon fortsatt att följa genom livet vilket 2023 resulterade i trekanalsverket I LOVE RUSS. Filmen här blir ett ömsint porträtt av en person som lever mer i sin fantasi och uppsjö av roller än i den fysiska verkligheten och vittnar samtidigt om den hårda tillvaron i filmindustrins utkant.
Behzad Khosravi Noori och Magnus Bärtås närmar sig den irakiska konstnären Layla Al-Attar med en något annorlunda metod – nekromanti. I verket On Hospitality (2024) återvänder Al-Attar från de döda för att berätta den osannolika historien om hur den svenska cement- och glasindustrin under det tidiga 1980-talet på beställning från Saddam Hussein byggde lyxhotellet Al Rasheed i Bagdads öken. Krigen kom och ritade om den ideologiska kartan och hotellets högtidlighållande av den Alliansfria rörelsen 1983 ställdes in. Till följd av Gulfkriget skapar Layla Al-Attar ett mytomspunnet porträtt i mosaik av George H W Bush som hotellets besökare tvingades kliva på för att ta sig genom byggnadens entré. Al-Attar var den första kvinnan på en statlig chefspost inom kulturministeriet och levandegörs i filmen genom den svensk-irakiska konstnären Areej Almansory som skickligt rör sig fram i spänningsfältet mellan gästfrihet och gisslanskap. Genom ett narrativt prisma, blåst i Kostas glasbruk speglar filmen gästfrihetens politik.
I Carl Johan De Geers filmer återkommer ofta en starkt självreflekterande tematik även i de porträttfilmer som berör relationen till betydelsefulla människor i konstnärens absoluta närhet. Filmerna smälts samman till spegelbilder över konstnären själv, tidens gång och den avporträtterade. Jag minns Lena Svedberg är en film om konstnärskollegan Lena Svedberg (1946–1972) som tillsammans med De Geer var drivande i tidskriften Puss (1968–1974). Med stillbilder ackompanjerade av kompositören Terry Rileys stråkar målar De Geer upp en ömsint och starkt gripande bild av sin vän och den på samma gång sprudlande kreativitet och mentala ohälsa som rymdes inom henne. Det är en film bestående av ett överflöd av bilder som samtidigt vittnar om bildens oförmåga att återskapa en annan människa. Ett sex minuter långt och rasande bildflöde avslutas med den hjärtskärande insikten; Jag minns Lena Svedberg, men jag kände henne inte.
Filmprogram:
Verk ur FIlmforms distributionskatalog
Anna Casparsson
Peter Weiss
1960, 00:12:39
A Portrait of Claes Oldenburg
Anders Wahlgren
1968, 00:18:00
Cowboy Russ
Tova Mozard
2003, 00:08:00
On Hospitality – Layla al Attar and Hotel al Rasheed
Behzad Khosravi Noori & Magnus Bärtås
2024, 00:18:00
Jag minns Lena Svedberg
Carl Johan De Geer
2000, 00:06:34
Filmprogrammet är curerat av Andreas Bertman och Anna-Karin-Larsson och sker i samarabete mellan Filmform och Filmklubben (Moderna Museet). Efter filmprogrammet följer ett samtal med filmaren och konstnären Erik Pauser om sina erfarenheter med konstnärsporträttet som genre.