Rat Diet and Life in North America, Joyce Wieland, Canada, 1968, 16 min.

ENG:

Combining satire and radical political commentary, Joyce Wieland’s Rat Life and Diet in North America is a riposte to American exceptionalism and expansionism, made upon Wieland’s return to Canada after some years living in New York and contributing to the emergent underground film movement. Wieland: “My political interests became evident in my film […] when I became anxious about Canada and the American takeover. The interest showed itself first in the art works and then went over into the film works and influenced them. Rat Life and Diet in North America is the first film I made that involved Canada as a subject and had any political reference. It is about coming back to Canada.”

SWE:

Genom en kombination av satir och radikal politisk kommentar ger Joyce Weilands Rat Life and Diet in North America ett motsvar till samtida amerikansk exceptionalism och expansion. Skapad när Wieland återvände till Kanada efter flera år i New York bidrar filmen till den alternativa filmkultur som växte fram i hemlandet vid den tiden. Wieland: “mina politiska intressen blev tydliga genom min film […] när jag blev nervös över det amerikanska övertagandet av Kanada. Det intresset blev först tydligt i min konst och fördes sedan över till filmskapandet och påverkade detta. Rat Life and Diet in North America är den första film jag gjorde som handlade om Kanada och hade någon politisk referensram. Det är en film om att komma tillbaka till Kanada.”

Mass Monument for a Capitalist Society, Åsa Sjöström, Sweden, 1976, 14 min.

ENG:

Mass was made during Sjöström’s years at the film department of the Royal College of Art, in cooperation with the London Filmmaker’s Co-op. Random or staged shots of people and settings in urban London are arranged and abstracted, double-exposed and solarized. The result is a dense texture filled with layers and associative dimensions. Mass is a film attempting to convey, by strictly filmic means, the cooped-up feeling of the individual in the mass of the city. The absurd concrete city landscape is visualized through the naked eye of the camera in a concentrated mosaic of images and sound.

SWE:

Sjöström filmade Mass Monument under sin vistelse vid Royal College of Art i London i samarbete med The London Filmmaker’s Co-op. Slumpmässiga och iscensatta sekvenser skildrar människor och platser i staden: arrangerade, abstraherade, dubbel-exponerade, och solariserade. Filmen har en sammansatt komposition i flera lager och med associativa dimensioner. Mass förmedlar på filmiskt vis trängsel och individens utsatta roll i stadens massa. Ett absurdistiskt stadslandskap växer fram genom kamerans nakna öga och förmedlar en koncentrerad mosaik av ljud och bild.

Höghuset, Lilian Domec, Sweden, 1976, 10 min.

ENG:

Lilian Domec’s animation, made in collaboration with Annty Landherr and Olle Hedman, portrays a number of people living in a high-rise building in a grey and dreary neighborhood, dreaming away. Here’s the housewife flying off in her hot air balloon, the boy who just wants to watch cowboy-flicks, a sea captain, and the little girl, who gets so angry because there’s nowhere to play on the car-filled streets and instead rides off on a hippopotamus.

SWE:

Domecs animation gjordes i samarbete med Annty Landherr och Olle Hedman och visar en grupp människors liv och drömmar mot bakgrund av ett grått och vardagligt höghusområde. En hemmafru flyger iväg i luftballong, en pojke vill se cowboy-filmer, där finns en strandsatt sjökapten, och en liten flicka vars ilska över saknaden av lekplatser på de bilfyllda gatorna gör att hon istället rider iväg på en flodhäst.

Christmas at Moose Factory, Alanis Obamsawin, Canada, 1971, 17 min.

ENG:

Released in 1971, this lyrical short documentary marked the directorial debut of legendary Abenaki director Alanis Obomsawin. Filmed at a residential school in northern Ontario, it is composed entirely of drawings by young Cree children and stories told by the children themselves. Listening has been at the core of Obomsawin’s practice since the very beginning. “Documentary film,” she said in a 2017 interview, “is the one place that our people can speak for themselves. I feel that the documentaries that I’ve been working on have been very valuable for the people, for our people to look at ourselves… and through that be able to make changes that really count for the future of our children to come.”

SWE:

Filmens premiär 1971 markerar starten på den berömda Abenaki-regissören Alanis Obomsawins karriär. Filmad på en internatskola i norra Ontario består filmen uteslutande av berättelser från och teckningar gjorda av barn från Cree-stammen, vilka skickats iväg hemifrån för att tvångsskolas. Att lyssna är en del av Obomswin’s praktik sedan starten. “Dokumentärfilm,” beskrev hon in en intervju från 2017, som “den plats där våra folk kan tala för sig själva. Jag känner det som om de dokumentärer jag arbetat med har varit oerhört värdefulla för våra stammar, så att våra folk kan se sig själva… och därmed verka för förändringar som verkligen betyder något för våra folks barn och deras barn.”

Frame Line, Gunvor Nelson, Sweden, 1983, 22 min.

ENG:

Frame Line is Nelson’s first collage film. The film that inaugurated her remarkable series of animated films, all made at the Filmworkshop in Stockholm. Frame Line is a reflection on Stockholm and Sweden, on Nelson’s return to her native country and a place that is both familiar and distant, both beautiful and ugly at the same time. Frame Line begins with images and glimpses of Stockholm that Nelson has collected, this audio-visual material develops into new image work in which animation becomes a way of discovering, alternating between randomness and structure. 

SWE:

Frame Line är Nelsons första kollagefilm. Filmen inledde regissörens anmärkningsvärda serie av animerade filmer som alla gjordes vid Filmverkstan i Stockholm. Frame Line reflekterar över Stockholm och Sverige, över Nelsons återvändande till sitt hemland och en plats som är både hemtan och främmande, både vacker och ful på samma gång. Frame Line börjar med bilder och sekvenser av Stockholm som Nelson samlat, vilket sedan övergår till experimentellt bildskapande där animation blir ett sätt att utforska, växlande mellan slumpmässighet och struktur.

Mötet med Flory, Christina Olofson, Sweden, 1985, 10 min.

ENG:

Flory Gate (1904-1998) was a close friend and neighbor of author Elin Wägner. After a divorce during the 1930s, Flory buys the farm next to Wägner’s in Småland. She moves there with her two children and begins to work the land to realize hers and Elin’s ideas around how to till the land. Flory feels like men have failed to build a vital civilization that accounts for nature. In the film, Flory and Sonja meet. Sonja is intrigued by Flory’s enthusiasm. She sees only darkness. What values should she transmit to her own son? During long walks in the wintry landscape, Flory shares her view, and that of Wägner and many other women, of what the future could be like. All growth happens while waiting: “watch nature,” Flory says.

SWE:

Flory Gate (1904-1998) var under många år nära väninna och granne med författaren Elin Wägner. Efter en skilsmässa i slutet av 1930-talet köper Flory en smålandsgård granne med Wägners. Dit flyttar hon med sina två barn och börjar arbeta med att förverkliga sina och Elins idéer om hur man skall bruka jorden. Flory känner det som att männen hade misslyckats i att bygga upp en livskraftig civilisation som tar hänsyn till naturen. I filmen möts Flory och Sonja. Sonja är förundrad över Florys entusiasm. Själv ser hon enbart mörker. Vilka värden skall hon kunna föra vidare till sin son? Flory och Sonja går långa promenader i det vintriga landskapet. Genom att berätta om vad hon, Flory, Wägner och många andra kvinnor stred för ger Flory också en bild av hur det skulle kunna se ut i framtiden. Allt växande sker under väntan; ”se på naturen” säger Flory.