Den 27 oktober 1950 öppnade utställningen Viking Eggeling 1880–1925 i Nationalmuseums salar för tillfälliga utställningar. Utställningen var i mångt och mycket en exposé över Viking Eggelings konstnärskap med ett uttalat fokus på rörelse och hur den har gestaltats och medierats i Eggelings konst. Allt ifrån enkla blyertsskisser, grafik och anteckningsböcker till Eggelings bildrullar och fåtal oljemålningar ställdes ut i museet. Men cloun i både Eggelings konstnärskap och i utställningen var emellertid hans abstrakta film Diagonalsymfonin (1924) i vilken flertalet vita former framträder och upprepas mot en svart bakgrund i ett tillstånd av framväxande eller tillbakadragande.

Innan Eggeling-utställningen ansågs utställningar med film främst höra hemma i tekniska museer. Av Tekniska museets två utställningar om film under 1940-talet, Filmrapsodi – Filmhistoriska samlingarnas utställning i Tekniska museet (1941) och Filmtekniska utställningen (1945), framgår det tydligt att film först och främst inte var projicerad film i denna utställningspraktik utan något högst tekniskt och materiellt. Istället för projektioner av film var det fotografier från inspelningar och på skådespelare, förstorade stillbilder från filmer, olika föremål från filmens historia och filmmediets teknologiska utveckling som ställdes ut. Vid den Filmtekniska utställningen 1945 var till exempel höjdpunkterna Greta Garbos klänning som hon bar i Gösta Berlings saga (1924), en av världens största högtalare, en teknisk översikt över förfilmiska tekniker och Aga-Baltics då nya färgfilmsprojektor.

Installationsbild: utställningen Viking Eggeling 1880-1925 på Nationalmuseum, 1950. Foto © Nationalmuseum

Det som sker i utställningar där filmhistoriska objekt, stillbilder och bildserier från filmer är det som ställs ut är att film inte får vara film. Istället för att presentera film i sin filmiska rörlighet representeras filmens rörelse och film i dessa objekt, stillbilder och bildserier. Det är i denna skillnad, mellan att presentera film och representera film som utställningen Viking Eggeling 1880–1925 blev något annat. Även om utställningen innehöll flera stillbilder från historiska och samtida avantgarde- och experimentfilmer fanns det också en hänsyn till filmmediets egenhet som medium. Istället för att krav endast ställdes på filmen att anpassa sig till redan etablerade och objektcentrerade utställningspraktiker ställdes krav på museet och utställningen att anpassa sig till filmens utställningspraktik som rörlig bild.

En utställning där film presenterades och projicerades i utställningsrummet som en del av en konstnärs oeuvre hade aldrig tidigare varit aktuellt vid Nationalmuseum. För att kunna visa Diagonalsymfonin installerades en projektor med tillhörande filmduk i ett eget rum i utställningen. I rummet hängdes en svart tygduk bakom den vita filmduken och de öppna valven på rummets sidor täcktes med ett tyg av en ljusare men fortfarande mörk nyans. I motsats till museets övriga rum där ljus var viktigast krävde filmens utställningspraktik att det skulle vara så mörkt som möjligt. I mörkläggningen av museet anpassades således museet rumsligt efter de krav som filmen ställde för att kunna framträda som rörlig bild. Till skillnad från tekniskt vetenskapliga utställningar där museerna i upplysta rum visade filmprojektorer, fotografier från filmvärlden eller förstorade fotografiska stillbilder från olika filmer erbjöd Nationalmuseum ett nytt möte med filmen på ett museum; ett möte som skedde på filmens villkor och där film i sin rörlighet kunde presenteras istället för att representeras.

Visningarna av Diagonalsymfonin i Nationalmuseum markerar en väldigt tidig situation där film är en del av en konstutställning. I de få recensioner som berör själva utställningen beskrivs den mest som icke-definierat ”märklig” och fokus ligger snarare på personen Eggeling och hans roll i det historiska avantgardet. Idag är inte konstutställningar med rörlig bild något märkligt. Idag är den rörliga bilden ett självklart inslag i världens olika konstgallerier och konstmuseer. Men om den rörliga bilden nu är självklar och tar form i en mängd olika medium så pekar utställningen Viking Eggeling 1880–1925 ut en punkt när rörlig bild var något nytt i ett konstmuseum. Utställningen informerades av tidigare praktiker av att arbeta med film men museets anställda ansträngde sig samtidigt för att göra något som tidigare inte hade gjorts, att låta film få vara rörlig bild och inte endast en teknisk sak, en fotografisk stillbild eller en sönderklippt och inramad filmremsa.

Innan utställningen på Nationalmuseum hade film i allmänhet och Eggeling i synnerhet haft en ytterst marginell roll i en svensk konstvärld. För att svara på frågan vem denna relativt okände konstnär var och varför han skulle ställas ut på Nationalmuseum arrangerade museet en pressträff för att introducera Eggelings konstnärskap för en svensk publik. I de artiklar som följde efter pressträffen och i utställningens katalog framställs Eggeling som bortglömd inom svensk konsthistoria och en av väldigt få svenskar som haft en framträdande roll i avantgardets aktiviteter under 1920-talet. I tillägg till Eggelings oeuvre, och för att skapa ett större historiskt medvetande om både Eggeling och Diagonalsymfonin, installerades ett flertal fotografiska stillbilder i utställningen. Fotografiska stillbilder från exempelvis Marcel Duchamps Anemic Cinema (1926), René Clairs och Francis Picabias Entr’acte (1924) och Fernand Légers och Dudley Murphys Ballet Mécanique (1924) visade att det inte bara var Eggeling som hade arbetat med film. Det som den kompletterande fotografiska gestaltningen således gjorde tydligt för besökaren var att film skulle förstås som ett viktigt medium i den moderna konstens historia och som något mer än en kommersiell produkt i underhållningsindustrin.

I ett svenskt sammanhang innebar den historiska “upptäckten” av Eggeling och konstruktionen av filmens plats i den moderna konstens historia en historisk och estetisk grund för överlappningen mellan film och konst. Denna grund kom i sin tur att legitimera filmens närvaro i en mängd olika konstutställningar under 1950-talet och i synnerhet kom film och Eggeling att spela en central roll i Moderna Museets tidiga verksamhet. Det första som hände på Moderna Museet efter att det öppnades den 9 maj 1958 var att avantgardefilmfestivalen Apropå Eggeling arrangerades i de nya lokalerna på Skeppsholmen. Under fyra kvällar mellan den 13 och 21 maj visades 52 filmer som beskrevs ha en anknytning till den moderna bildkonsten och vara exempel på filmens möjligheter som konstnärligt uttrycksmedel. I utställningens katalog beskrevs Apropå Eggeling vara en manifestation för filmen status som konst och i katalogens förord skrev Pontus Hultén, museets intendent och tillika medlem i Arbetsgruppen för film (numera Filmform), om filmens roll i den samtida konsten: ”En hel generation vänder sig till filmen för att tillfredsställa sitt behov av konst […] Film är det slagkraftigaste uttrycksmedel man kan hitta i vår tid. Det är ett suveränt konstnärligt medium”. Förutom svenska experimentfilmer av Per Olof Ultvedt, Carl-Fredrik Reutersvärd, Peter Weiss och Hans Nordström visades också experiment- och avantgardefilmer av René Clair, Fernand Léger, Maya Deren, Norman MacLaren och självklart Viking Eggeling.

I relation till Apropå Eggeling och filmens definitiva inträde i konstvärlden under 1960-talet blir utställningen Viking Eggeling 1880–1925 en viktig punkt i svensk film- och konsthistoria. Den visar att filmen inte kom från ett ingenting för att bli en självklar del vid 1960-talets konstinstitutioner utan att det finns en historia och tidigare händelser där filmens plats och roll i ett konstmuseum på olika sätt prövades och legitimerades som konst. I utställningen Viking Eggeling 1880–1925 laddades filmen med en potential som framtidens konstform med fast förankring i den moderna konstens historia.