Svarvargatan 2, SE-112 49 Stockholm +46 (0)8-651 84 26 info@filmform.com Newsletter MORE

HIDE
IN SWEDISH

Antonie Frank Grahamsdaughter

Videokonsten som frigörare

Monica Nieckels

Antonie Frank Grahamsdaughter föddes i Toronto och kom till Sverige 1962. Som konstnär har hon arbetat med video, koreografiska installationer, gjort utställningar och visningar, forskat och skrivit filmkritik. Hon har gjort över 40 verk och deltagit med några i video- och filmfestivaler i många länder och dessutom producerat visningar av video och installationer med särskild tonvikt på kvinnors konstnärliga tidsbaserade uttryck i rörlig bild.

Hon har genom sitt arbete möjliggjort och underlättat arbetet med video och visat kvinnors konst och verk i samtiden. Efter att hon fördjupat kontakten med sin släkt på sin fars sida i Kanada, startade hon ett pågående projekt med dokumentation och film om tillståndet i urfolkens liv och omständigheter idag och historiskt.

1995 fick hon Filmforms hederspris (numera Filmformpriset) – för sitt arbete och experiment med video.

Videokonstens början är storslagen, lekfull och ödmjuk. Som verktyg och uttryck blev den rörliga bilden, videon, möjlig för konstnärer 1966 i och med Porta Pak – en bärbar videokamera som kunde tas med överallt och varken behövde framkallning eller klippning som filmen. Konstnärer hade redan sedan början av 1900-talet experimenterat med rörlig bild så det fanns många föregångare att ta del av.

Kompositören och konsertpianisten Nam June Paik markerade dess början med att ställa en TV på högkant med endast ett vertikalt streck över ytan och en annan TV med endast en punkt i mitten. Utvecklingen och experimentet kunde börja. Det nya mediet lockade till sig konstnärer från olika håll. Målare, skulptörer, tecknare, musiker, kompositörer och tekniker med flera. Gränserna överskreds och det nya mediet kunde användas av många. Enskilt eller tillsammans. Ingen skramlande projektor behövdes för att visa de färdiga verken.

Bath, Antonie Frank Grahamsdaughter, 1998

Videon provocerade med att föra in rörlig bild och ljud i konstens salar. Tystnaden och högtidligheten var bruten! Men inte bara det utan här fanns ett medium som kvinnliga konstnärer kunde ta till sig, använda och utveckla och skapa ett eget språk grundat i ett kvinnligt perspektiv, blick och erfarenhet. Med en närhet, sinnlighet och föränderlighet i rörelsen, en form i rum och detalj. En inre nära och viktig berättelse från bakom ögat.

Så gick tekniken vidare med stora steg och idag finns videokameran i våra mobiler. Drömmen från 1960-talet att alltid ha kameran med sig och registrera allt som händer en människa som ett tredje objektivt öga har idag besannats. Antonie Frank Grahamsdaughter kom in i videovärlden på 1980-talet. Hon blev 1984 antagen till Jan van Eyck Akademie i Holland, till en 2-årig forskningsplattform för tidsbaserad konst. Hon säger i en intervju att videokonsten lockade henne för den var fri från konsthistorien och att kvinnor som arbetade med video kände en stor frihet. Äntligen kändes det som att videokonsten kunde bryta den manliga dominansen inom konstens alla former.

Hon samarbetade med elektronmusiker och koreografer, skrev poesi och tänjde och experimenterade med videotekniken som skiljde sig från filmen. Kravet på att berätta en saga föll bort och ett abstrakt och ibland fragmentariskt stämningsbaserat språk växte fram. Som ett ljudligt målat flöde av händelser. 1986 startade hon den första konstnärliga utbildningen i videokonst på Konstfack och senare på Kulturama i Stockholm.

Hennes ämnen varierar från kropp, rörelsen i sig, makt, förtryck och natur. Musiken är stark och pockande och styr innehållet och känslan. Bilderna flimrar och håller oss fast. Hon är en tydlig representant för den så kallade andra vågen feminister som förändrade synen på kvinnors kroppar och som försköt perspektivet på kvinnokroppen som modell för den skapande mannen och därmed flyttade det från objekt till ett aktivt subjekt.

Antonies Frank Grahamsdaughters verk införlivades ibland som en del av en installation, föreställning eller konsert. Musiken i hennes videoverk bär i vissa fall ramen till skeendet genom att dominera och ge en stämning och rörelse i tiden, ett tydligt tempo som omger helheten. Bilderna är ofta fragmentariska, drömlika och återkommer med korta mellanrum. Dramat skapas med ljudet och rytmen som plötsligt tar över en handling för att sedan försvinna i tystnad. Ett samspel mellan ljud, ljus, minnen och tid. Ofta spegelbilder av mindre och större händelser i samtiden

Och så skapas i hennes videoverk ett tydligt tidsflöde där rörelsen är vår ställföreträdande blick och kameran vårt minne som ger oss bilder som dyker upp för att lika hastigt försvinna. Hon skulpterar fram bilder i ljud, tid och rymd med den numera digitala tekniken och låter oss så generöst följa hennes tankar, känslor och visioner.

BACK TO OVERVIEW