Det går nog inte att påstå att videokonsten ser en guldålder i Sverige just idag. Snarare är det väl måleriet som åter bär konstens fana högst. Måleriet, som länge ansågs död då den omvända ordningen rådde och då många konstnärer manades till att ge sig i kast med det ”nya” och trendiga videomediet. Det är intressant i sammanhanget att notera att tidslinjen i Petras Lindholms katalog hos Filmform vittnar om ett konsekvent arbete som videokonstnär över drygt två decennier sedan examen från Kungliga konsthögskolan kring millennieskiftet. Även om Petras två senaste soloutställningar på senare år på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm fört in konstnärskapet på nya spår, där textila kollageverk med måleriska anslag i gränslandet mellan det föreställande och abstrakta stått i förgrunden, har videoverken alltjämt tagit plats.

I den senaste utställningen på galleriet tidigare i år visades Petra Lindholms senaste videoverk i stor rumslig installation. Under förhandsvisningen möter jag en annan curator som framför hur kul hon tycker att det är att Petra hittat tillbaka till sina ”rötter”. Det inbegriper till viss del karakteristika från flera tidigare verk; ett flyende och flimrande vardagsskede längs ett broräcke övergår successivt i genomträngande och färgintensiva bilder på naturliga företeelser under en påtaglig överjordisk känsla och ett eteriskt skimmer. Solens allsmäktighet gör sig påmind, och det ligger nära till hands till en läsning i enlighet med det ”Thunbergska narrativet” om förödande klimatförändringar och en nära förestående jordkollaps. Tankarna förs till sci-fi då gränserna mellan den fysiska och icke-fysiska världen börjar upplösas. Ett ljudspår av Petras förvrängda röst bidrar till en om vartannat kuslig och behaglig, nästintill profetisk inramning av hela upplevelsen.

För mig tycks flera av Petras videoverk handla om känsloliv och specifika sinnesstämningar som bearbetas genom allt annat än iscensatt och linjär dialogburen dramaturgi. Ofta är det likväl påfallande melankoliskt gällande tid, det svunna och det förgängliga. Titlar på verk såsom No End, Rapporterad saknad och Wish Away tjänar visserligen som någorlunda ledning men gestaltningen sker ändå ytterst genom intimiteten i det rent vardagliga, i rörelser, ljus och förändringar i flöden i omgivningen och inte minst genom den musik som Petra Lindholm ofta själv skrivit och framfört som bärande soundtrack. Det finns en spännvidd i bildspråket som sträcker sig mellan ledan i vardagens rum till drömlika horisonter i naturen där lager av bilder överlappats. Den ”rent dokumentära bilden” verkar Petra Lindholm inte vara särskilt intresserad av, även där dokumentär ursprungsgrund finns till ett verk. Hon är videokonstnär såtillvida att hon gör videoverk men är bildkonstnär i ljuset av att det föreligger ett så gediget arbete med själva bilden som ofta får lämna verklighetens oantastade bild och närma sig det måleriska och surrealistiska i ton.

No End, Petra Lindholm, 2005

Som curator i utställningsarbeten har jag alltid inspirerats av musik och låttext och intresserar mig särskilt för det utrymmet som musik har inom samtidskonsten. Det tidigare nämnda filmprogrammet i samarbete med Filmform som fått heta Smashed to Pieces In the Still of the Night vilar alldeles enligt aktuell utsago starkt på just musik och det har i efterdyningarna av arbetet stått klart varför Petra Lindholm är en konstnär som ligger mig nära. Programmet är en sammansättning av videoverk som tillsammans återspeglar minnen och känslor i en personlig (och misslyckad) kärlekshistoria i en annan europeisk huvudstad. Verket No End från 2005 som är filmat i New York inleder programmet och börjar in medias res med bilder av en kvinna i en taxibil, på väg bort från en känsloladdad plats vilket utlöser ett tillstånd av vemod och eftertanke kring en relation. Det var lyckan gjord att hitta verket just för att jag själv har varit den personen i verket så många gånger i min egen historia. Där det vanligtvis är Petra själv som sjunger är det i verket istället Ola Salo som i en låt av The Ark framför orden ”There is no end to love like ours”. Ord som jag själv, mot bättre vetande, intalat mig på väg till en flygplats och samtidigt försökt gräva ner känslan av flyktig lycka på lånad tid. Det slår mig att verket estetiskt sett hade kunnat vara en musikvideo för The Ark.

Musikvideon ser jag som en särskild mindre genre inom videokonsten och som konstform i samtidskonsten är den alldeles för sällan förunnad publiken. Jag inser att Petra kanske hör till de mer erkända svenska konstnärer som mest arbetat med det som närmar sig musikvideoformatet. Kanske också utan att det lyfts och uppmärksammas som ett distinktivt karaktärsdrag tillräckligt ofta. När jag tittar på Petra Lindholms Wish Away förs tankarna tillbaka till 90-talets MTV och Soundgardens Black Hole Sun eller Red Hot Chilli Peppers Under the Bridge. Jag leker med tanken att ett verk som hennes All Is One skulle ha kunnat tjäna Björk väl. Det säger inte nödvändigtvis den som inte har kännedom om referenserna särskilt mycket, och jag vill inte på något sätt reducera Petra Lindholms fantastiska konstnärskap, men vill genom att säga det ändå poängtera att hennes konstnärskap har en spännande gränsöverskridande kvalitet.

Trots vår personliga bekantskap får jag viss känsla för hennes person genom lyriken i hennes verk. Jag tror bestämt att vi båda måste vara romantiker. När min kärlekshistoria i en annan av Europas huvudstäder sedan länge sett sitt bästföredatum och först nyligen börjat nå ett slut är det Petras röst och ord i Wish Away och Rapporterad saknad som lite kosmiskt sätter ord för läget; ”It doesn’t feel like it felt two years ago, oh what a surprise” och ”I don’t know when I’ll return back”.

Relaterade filmer

No End

Petra Lindholm

2005, 00:05:14

Wish Away

Petra Lindholm

2008, 00:10:30

Rapporterad saknad

Petra Lindholm

2003, 00:10:00

All is One

Petra Lindholm

2006, 00:14:12