Jonelle Twum, I Think of Silences When I Think of You, 2023

Bara själva titeln på Jonelles senaste film – I Think of Silences When I Think of You – sätter i gång reflektioner bortom de direkta synintrycken, i gränslandet mellan avsaknad av ljud och minnen. Som ett famlande efter något som är svårt att förnimma med blotta blicken, och ändå är det just det Twum gör i båda sina filmer; förnimmer i det tysta. De som skildras i bild är på en gång protagonister och inte protagonister; huvudpersoner eftersom det är de som handlingen kretsar kring, men samtidigt inte eftersom de, helt utan att förminskas, skildras i sammanhang som är så bestämmande. Bilder av hav, hem, familj, förestående bröllop och andra stora ting, på en och samma gång symboler och realiteter, flimrar förbi som rev att lotsa sig själv igenom eller öar att stanna på i livet. Tystnaderna är inte bara kvinnan i bild utan platserna. Tystanden består inte i att det inte finns något att säga utan att det är först när jag som betraktare tystnar och låter platserna, situationerna och händelserna tala och presenteras som bilderna formar meningar. Inte utan vemod, från Västafrika till Västeuropa där vissa ljud, röster och minnen hamnar i förgrunden och andra sjunker in i bakgrunden. Tystnad är inte medhåll utan motstånd, agens och resiliens.

Resiliens besjälar även Twums först film En mammas kropp. Dokumentärfilmernas etiska dilemma är att de i någon mening gör en sensation av föremålen för sin uppmärksamhet, exploaterar något visuellt, samtidigt som de nominellt vill uppvärdera de samma. Det känns lekande lätt för Twum att undvika denna problematik. I hennes händer fastnar kameran aldrig i något sådant parasitärt betraktande, genom det till synes enkla – att titta på en människa med respekt och värme.

Carl Johan De Geer, Med kameran som tröst, del 2, 2004

Som helhet är Carl Johan De Geers filmkonst, och konst överhuvudtaget, något vildvuxet. De Geer har gjort det mesta kring film, regisserat, skrivit manus, byggt scenografi och agerat men oavsett roll i filmskapandet känns filmerna individualistiska och kollektivistiska på en och samma gång. Paradoxalt kan tyckas. Mycket av allt det egensinniga i en produktion som sträcker sig mer än ett halvsekel känns i efterhand tidstypiskt trots att det konsekvent stuckit ut i sin samtid. Vilket säger något om hur film inte bara är skildring i tid utan även något som förvandlas av tid. Just därför känns det alltid angeläget att se det De Geer ger sig i kast med i filmväg, för att man vet att det är något som kommer mutera med tid. Så många filmer har gjorts med enkla medel bortom sin samtids mittersta larm. Med en anarkistisk blick på detaljer i marginalen som med kamerans hjälp lyfts fram och verkar befinna sig utanför tiden. Ofta är det en hela havet stormar-lek med uttryck och stilgrepp från olika genrer; barnprogrammen Tårtan och Doktor Krall är som slapstickkomedi och kammarspel med djur. Om De Geers fiktionsfilmer känns lekfulla är hans dokumentära filmande ibland än mer fantasifullt. Berättandet står i centrum i dem alla och präglas av en befriande vägran att gömma sig bakom förment neutralt registrerande. Tvärtom riktas kameran lustfyllt och helt medvetet dit De Geer vill och han talar öppet om vad det är han ser.

Ofta återupplivar De Geers blick de döda – hans berättande frammanar saknade platser, avlidna vänner, svunna tider. Det är smittsamt terapeutiskt, och gör det svårt att värja sig från lusten att själv betrakta och berätta om det som är betydelsebärande för en själv. En av de senare filmerna, Med kameran som tröst, del 2, upphäver nästan gränserna mellan dokumentären och den inom samtidslitteraturen så populära och bespottade (auto)fiktionen. Varenda en av De Geers filmer känns frambesvärjade som sagor upplästa ur en sagobok. Det sättet att göra film, att se det sagolika i vad ögonen ser, minnas röster, lukter och känselintryck, är inget mindre än en magisk synestesi.

Jonelle Twum, En mammas kropp, 2022

Bortsett från det faktum att Twum får sägas enbart ha kommit en bit på sin konstnärliga bana kan jag se hur hennes och De Geers samlade verk talar till varandra. De Geer slog igenom tack vare sin förmåga att tränga förbi det brus som utgjordes av mittfåran i svensk film på 1970- och 80-talet, genom att helt sonika gå i en annan riktning på sina egna villkor. Detta vid en tid då produktionskostnaderna för film var skyhöga, där inte minst själva råfilmen verkade som en tröskel. De Geer kringgick detta hinder genom sitt fokus på egensinniga idéer som inte krävde en enorm produktionsapparat. Twum har kringgått något liknande och på samma gång motsatt – det enorma bildflödet i vår visuella kultur. Genom att stanna upp och sovra i detta flöde, titta på det som rör sig i marginalen i en tid då influencers kan sprida mer rörlig bild på några veckor än vad som utgjorde Sveriges samlade filmproduktion under ett år.
Jag ser Twums filmer som skapade i dialog med hennes andra stora bidrag till kulturen, Black Archives Sweden. I den dialogen finns möjlighet att skapa släktskap, snarare än bara ta ett sådant för givet. De Geer har på ett radikalt, subjektivt men på intet vis självcentrerat sätt förhållit sig till egna och delade minnen som arkiv. Kanske i synnerhet i hans produktion under 2000-talet. Ytterst subjektivt, men på ett sätt som till stor del framhäver hur andra personer i hans närhet, vänner och relationer format honom. Båda tillvägagångssätten, att lita på källor som så tydligt är andras, respektive egna och delade erfarenheter är ett kraftfullt meningsskapande sätt att använda rörlig bild som medium i en tid som dränks i meningslösa bilder.

Verk ur FIlmforms katalog som omnämns i texten:

I Think of Silences When I Think of You

Jonelle Twum

2023, 00:09:00

En mammas kropp

Jonelle Twum

2021, 00:08:12

Med kameran som tröst, del 2

Carl Johan De Geer

2004, 01:10:00