Martin Grennberger: Du är utbildad fotograf, regissör och konstnär. De senaste åren har du varit inbladad i flera spelfilmsprojekt som filmfotograf. Men du har även gjort flera kortfilmer där jag föreställer mig att andra förutsättningar, både vad gäller logistik och ekonomi har infunnit sig men också andra möjligheter att konstnärligt pröva, eller experimentera. Hur ser du på denna kortfilmsproduktion i relation till var du befinner dig nu?
Maria von Hausswolff: Jag är en ganska impulsiv person och det passar mig att pendla mellan filmfotograf, regissör och konstnär. De bidrar och stimulerar varandra och gör att jag utmanas på oväntade sätt. Jag känner att det skapas ett slags möte mellan att vara amatör och proffs som jag gillar, att lämna något för något annat och sedan komma tillbaka med nya och gamla ögon i ett. Här har kortfilmerna hjälpt mig att hitta in till en värld jag vill undersöka eller utforska, men där jag inte har oändligt med tid eller pengar.
Jag trodde att jag skulle bli tvungen att välja en av de tre rollerna men bestämde mig för att bara hålla igång utan att stressa. Tiden blir viktig, att ta den tid som behövs för att ställa om, eftersom jag måste växla om i mitt tänk – från att dyka in i en annan regissörs tankar till att dyka in i mina egna, vilket känns ansträngande och kräver tid. Något som också är svårt att förklara när jag tackar nej till jobb.
Samtidigt har många regissörer som jag arbetat med refererat till mina kortfilmer, vilket varit oväntat och väldigt givande. Det hjälpte till att oftare få mig att fortsätta dyka ner i en värld jag själv är intresserad av. I långfilmen jag ska filma nu till exempel har kortfilmen Alien Tourist, som jag gjorde 2017, redan nämnts många gånger.
Alien Tourist, Maria von Hausswolff, 2017
MG: Innan vi uppehåller oss vid den, låt oss börja med Evidence of the Not Yet Known (2015). Här utgör Rudolph Schindlers Fitzpatrick Leland House (1936) i Los Angeles både en slags interiör fond men också en av karaktärerna skulle vi kunna säga. Nu bedriver MAK Center for Art and Architecture olika konstnärsresidens där. Vilka var dina intryck av byggnaden när du kom dit och såg du tidigt att en film kunde eller skulle göras där?
MvH: Anledningen till varför jag sökte residens där var att jag gärna ville arbeta med ett av Rudolph Schindlers hus. Redan från början höll jag det öppet huruvida det skulle bli en film, ett performance eller en filminstallation. När jag blev introducerad till Fitzpatrick Leland House, var mitt största intryck att man kom in och kände sig bländad av allt ljus från solen som studsade runt på de vita fyrkantiga väggarna. Vartenda litet hörn var synligt. Samtidigt berättade de att huset var format i ett L och jag kommer ihåg att min första spontana tanke var att det skulle vara intressant att ”ändra” på byggnadens form genom att göra något konstnärligt där.
MG: I filmen finns hänvisningar till film noir. Tematiskt och stilistiskt återbrukar, approprierar och problematiseras stereotypa handlingar och gester ur en klassisk Hollywood-arsenal. Den är filmad på svartvit 35mm film. Vad kan du säga om dessa referenser?
MvH: Jag kommer framför allt ihåg att jag älskade att läsa Kenneth Angers bok Hollywood Babylon när jag kom till Los Angeles. Fitzpatrick Leland House ligger i Hollywood Hills, och Angers bok med allt kändisskvaller om mord och mörka hemligheter påverkade mig till att uppleva huset som en mörkare plats med en hemsökt hinna dränkt av solsken. Huset är byggt 1936, då många film noir-böcker skrevs som senare filmatiserades, och jag började också titta en del på dessa noir-filmatiseringar. Vacker och sorglig var de två orden jag skrev ner i början efter att beslutat att det skulle bli en film. De hårda skuggorna från noir-filmerna var en passande referens till alla starka billyktor från tusentals bilar i Los Angeles som förblindar både i hemmet och ute. Jag ville återuppliva fragment från de gamla filmerna tillsammans med fragment från huset där tiden inte kan förflytta sig ordentligt, som minnet av arkitekturen bara till viss del lyckas återskapas. Den krispiga svartvita 35mm filmen blev som en slags hälsning till de döda glamorösa Hollywoodstjärnorna.
Evidence of the Not Yet Known, Maria von Hausswolff, 2015
MG: Kan du kort utveckla hur den här filmen, med dess horisontella och cirkulerande rörelse, och där vi kommer tillbaka till samma utgångspunkt, rent tekniskt är gjord?
MvH: Det var alla de regler om vad man fick och inte fick göra i byggnaden samt den lilla budgeten som avgjorde besluten om vilken teknisk utrustning som kunde användas. Tillsammans med Adam Wallensten, som är filmfotografen, bestämde vi att använda oss av en stor kameraslider ovanpå kamerastativet där kameran kan åka framåt eller bakåt, samtidigt som den kan panorera. Man kan vinkla slidern hur man vill. Jag ville forma om byggnaden och dess orientering till en cirkel, som gav en bra association till klocka, tid och loop, och vi filmade allt i samma riktning. Vi börjar i mörker och panorerar med en lampa utanför så att ljus kommer och försvinner in och ut ur byggnaden. Allt är filmat i låg hastighet, jag tror det var 33 bilder per sekund, så att bilderna upplevs mera anspråkslösa, enkla och svävande. Jag ville hålla mig till ett och samma perspektiv med kameran, inifrån byggnaden, medan karaktärerna fick förflytta sig utanför.
MG: Det är en film som jobbar med kontrastverkan, den mellan rörelse och stillhet, karaktärerna ”fryser till siluetter” samtidigt som vi ser hur ljuset transporteras runt i byggnaden i takt med att kameran rör sig.
MvH: Byggnaden intresserade mig mest. Jag ville att karaktärerna skulle kännas som rester av något som hänt i ett tidigare liv. Som om de var fast i byggnaden likt en gammal möbel, där dess skuggor fick springa runt fritt längs husets väggar. Det händer något intressant när man undersöker förhållandet mellan rörlighet och stillhet, inte bara i den här filmen men generellt när jag filmar. Jag gillar att tänka på kontraster i förhållande till kamera, människa, rum, ljus och ljud.
MG: Musiken är gjord av Robin Rimbaud, eller Scanner som han också uppträder som, och din syster Anna von Hausswollf. Hur såg dialogen ut där?
MvH: Till Robin skickade jag filmen färdigklippt men stum. Jag frågade om han hade lust att bidra med något till ljudbilden och gav honom stödord som mörk, sensuell och oroande. Han fick fria händer och skickade en ljudfil som passade längden och som hade ett pulserande jag älskade. Sedan skickade jag tillsammans med Robins musik ett tivoli-associerande musikstycke komponerat av Anna som jag också älskade. Dessa två bidrag ville jag skulle blandas in som ljudglimtar, likt bilderna, till ljuddesignern Anne Gry Friis Kristensen, som mixade in det tillsammans med den ljudbild hon hade arbetat fram.
Alien Tourist, Maria von Hausswolff, 2017
MG: I Alien Tourist förflyttar vi oss till den nordligaste delen av danska Jylland. Det är en film där de skiftande topografierna har en avgörande roll. Vi rör oss över fält, skog och de karaktäristiska danska sanddynerna. Filmen är inspelad på natten, med ett modulerande ljus, vi rör oss in och ut ur mörker. Det är en påtagligt alienerad plats. Vad var upprinnelsen till det här projektet?
MvH: Att göra en plats igenkännbar och främmande. Jag var intresserad av att göra något skulpturalt, rörligt men minimalistiskt och drömskt. Science fiction intresserade mig, och jag ville att publiken skulle hamna i ett slags tillstånd. Ofta dras jag till att filma natur och jag tittade på många gamla, delvis danska naturromantiska målningar.
MG: Vad drog dig till detta specifika landskap?
MvH: Jag ville under filmen förflytta mig genom ett utvecklande landskap och använde därför det landskap Danmark har att erbjuda. Jag tittade på färg, form, textur, och att filma på 16-mm hjälpte till för att få mer distans till hur landskapet uppfattas i verkligheten, också för att göra bilden lite mer svåråtkomlig och avlägsen. Ljusets vandringar skulle hjälpa mig med förflyttandet till platserna, men jag ville också ha ett närvarande mörker i filmen; att se en bild, processa i mörker och sedan se en ny bild. Samma postering men annan plats. Samma plats men tom. Lite som att någon försöker komma ihåg ett scenario, men att platser och personer hoppar runt i minnet.
MG: I filmen råder ett närmast translikt tillstånd mellan dvala och vakenhet, rörelse och stillhet, allt i en zon av oklarhet. Vilken roll ville du att skådespelarna eller aktörerna skulle ha?
MvH: Jag ville nog att de skulle vara utelämnade, små och försvarslösa i naturens och den mystiska existensen välde. Jag pratade inte så mycket om vad det handlade om eller vad vi skulle göra. Vi träffades på plats och jag hade gjort ett slags bildmanus med de olika landskapen som vi skulle filma i tillsammans med posteringar från de gamla målningarna. När vi filmade improviserade jag runt, upprepade samma poser i olika landskap och där karaktärerna byter roller med varandra. Det handlade om att undersöka olika dynamiker med samma posteringar och kameravinklar på olika platser, men med konstanta små ändringar.
Entrance to the End, Maria von Hausswolff & Anne Gry Friis Kristensen, 2018,
MG: 2018 gjorde du Entrance to the End tillsammans med Anne Gry Friis Kristensen, som du jobbat med tidigare. Ni filmar här på 16-mm i Panamas regnskogar. Filmen har beskrivits som en ”psyko-etnografisk resa” där det mänskliga submedvetna utforskas. Hur hamnade ni här? Hade ni en koncipierad film eller ett färdigskrivet manus när ni kom dit?
MvH: Filmen kommer utifrån ett konstnärsresidens vi hade på Guna Yala. Vi filmade och skrev samtidigt, parallellt under en månad. Vi hade 20 x 30 meter filmrullar och ett antal kassettband som vi arbetade med varje dag. Där filmade vi alla som ville vara med, de andra konstnärerna som var där och nya vänner vi lärde känna i byn. De olika scenerna kommer från en blandning av våra drömmar från platsen, historier från dem vi umgicks med, samt spontana idéer vi fick i stundens ingivelse.
MG: Kan du säga något om filmens intertexter?
MvH: Vi hade en ganska anarkistisk inställning till texterna: riv upp sanningar, ändrar om, översätt fel, stjäl citat, och blanda ihop allt till ett slags fel minne och återberättande av en plats som inte längre finns på grund av att monster tagit över. Det skulle vara kryptiskt, rått och kompromisslöst. Det fanns även blinkningar till Ruggero Deodatos klassiska Cannibal Holocaust (1980) – till kannibal- och skräckfilmsgenrerna – som något som fanns där i det undermedvetna och ovissa.
MG: Filmen är inspelad med en 16mm Bolex och alla ljud upptagna på analoga kassetter.
MvH: Vi bestämde oss för att göra allting analogt och allting tillsammans. Det var en väldigt lustfylld process, där det var viktigt att filmen skulle kännas köttig och äkta. Som om man grävt upp filmen någonstans i en främmande djungel.
MG: Kan du när du samlar tankarna kring dessa, i sig tämligen formmässigt olika filmer, se tydliga linjer som korresponderar, intresseområden som återkommer? Ser du en naturlig kontinuitet mellan dessa filmer?
MvH: Alien Tourist är en medveten utveckling av Evidence of the Not Yet Known. Jag har alltid varit väldigt intresserad av och dragits till olika tillstånd som pendlar mellan oro och behag, rädsla och tilldragelse, och det drömska mardrömska. Spänningen med att göra filmer är att det känns som att man kan skapa en slags förtrollande kraft. I Entrance to the End ville jag personligen arbeta mera rått, oförsiktigt, aggressivt. Det skulle vara spontant i stunden, och att förberedelseprocess, manus och filmande skulle pågå samtidigt utan att vi visste exakt vad som skulle komma ut av det. Evidence of the Not Yet Known och Alien Tourist var väldigt noggrant planerade om man jämför processerna. Med Entrance to the End ville jag bryta mig loss från det koncentrerade och stilistiska. Anne Gry och jag har båda en kärlek till skräckfilm och mystik, magi och det undermedvetna och det var väldigt lätt att tillsammans hamna i en slags arbetssymbios där den markanta skillnaden i förhållande till inspelningsplats var att den här gången bodde vi där vi filmade, vilket gjorde att vi somnade och vaknade till idéer och hade ljudinspelning eller kamera nära till hands.
Relaterade filmer:
Evidence of the Not Yet Known
Maria Hausswolff, von
2015, 00:06:31
Alien Tourist
Maria Hausswolff, von
2017, 00:14:44
Entrance To The End
Anne Gry Friis Kristensen & Maria Hausswolff, von
2018, 00:33:30