Svarvargatan 2, SE-112 49 Stockholm +46 (0)8-651 84 26 info@filmform.com Newsletter MORE

HIDE
IN SWEDISH

Loulou Cherinet

Om kroppar, ord och mening

Edi Muka

För de flesta är irritation en obehaglig, alienerande känsla som får en att vilja undvika, röra sig bort från irritationsmomentet och glömma. Och liksom de flesta människor blir även Loulou Cherinet provocerad och irriterad.

Denna irritation har ofta sitt ursprung i språk, representation och sociala koder, deras översättbarhet (eller brist på sådan) och (miss)tolkning. Men till skillnad från för de flesta är det, som hon nämnt under ett konstnärssamtal nyligen, inte ovanligt att irritation sätter igång hennes tankeprocess. Istället för att bli passivt provocerad eller undvika irritationsmomentet, går hon i närkamp med det. Ofta är det på detta sätt som ämnena för hennes verk tar form.

Cherinet är född i Göteborg med en svensk mamma och etiopisk pappa och har studerat konst i både Addis Abeba och Stockholm. Att ständigt leva och flytta mellan dessa två länder (och flera), identiteter, språk och sociala sfärer, att ibland förväntas representera Etiopien eller Afrika och ibland Sverige, har haft inverkan på Cherinets arbete. Det oavbrutna växlandet mellan kontexter och perspektiv har format hennes utforskande av identitet och perceptuella relationer mellan verklighet och sanning. För att kunna spåra hur sådana frågor gestaltas i hennes egen kropp och i andra, omgivande kroppar dyker hon ner i vardagens alldagliga verklighet, brottas med ords användning och mening eller engagerar sig i det till synes oviktiga småpratet med en främling.

Minor Field Study, Loulou Cherinet, 2006

Cherinets verk är fulla av referenser till filmkonst och dokumentärt filmskapande. Hon utvecklade tidigt ett unikt tillvägagångssätt av rhizomatisk karaktär där ämnen och verk framkallar varandra. Å ena sidan var detta tillvägagångssätt ett resultat av hårt begränsad tillgång till utrustning under hennes studier i Addis Abeba. Å andra sidan var det hennes fascination för den kombination av bild och varaktighet som video och film erbjöd som styrde henne mot valet av medium. Även om berättande spelar en viktig roll i hennes arbete undviker Cherinet linjära narrativ genom ett meningsskapande som bottnar i en komplex, närmast apofatisk attityd.

På ett fritt sätt använder hon flöden av bilder och språk, med berättelser som skildras på ett repetitivt och jämförande vis där subtila förändringar framträder i de olika versionerna. Verken använder vad som skulle kunna beskrivas som en medvetandeström – ett narrativt verktyg som används inom psykologi och litteratur där karaktärers oredigerade samtal får strömma fritt och där en lösare, mer ofärdig stil väljs framför ett berättande med korrekt kommatering eller syntax. Med konstnärens egna ord: ”Till att börja med har jag alltid uppfattat filmmediet som en enkel inspelningsapparat. Jag ser postproduktion som något som sker i arkitektur, i installation och i betraktarens medvetande snarare än i redigeringsprogrammet. För mig är det bara kamera, plats och människor, snarare än ett beräknat montage.”

White Women, Loulou Cherinet, 2002

Hennes tidiga, ikoniska verk White Women (2002) är ett tydligt exempel på hennes arbetssätt. Som en reaktion på 1990-talets invandringsdebatt och synen på svarta kroppar fokuserar verket på skiftande maktförhållanden inom ras-, köns- och sexuella relationer. En grupp svarta män iklädda rödrandiga t-shirts sitter runt ett bord och äter middag medan de för ett ohämmat samtal om deras relationer, till och syn på vita kvinnor. Scenen är mörk och kameran, i ständig rörelse, registrerar deras röster och ansikten utan att skilja mellan pratande och lyssnande. Måltiden, den roterande kameran och de rödrandiga tröjorna är de enda elementen som konstnären har arrangerat. Det finns inget skrivet manus att följa. Konstnären använder snarare rollbesättning och en enkel uppsättning instruktioner för att regissera själva situationen och låter sedan samtalet löpa fritt. Det är under samtalets gång, medan deras värdinna som då och då skymtar i bakgrunden, som lagren av rasistiska och sexistiska fördomar och klichéer som genomsyrar kulturer och kontexter avslöjas. White Women – full av humor och sorg, smärta och fåfänga, verklighet och fantasi – förblir ikonisk inte bara som Cherinets konstnärliga genombrott utan också som ett högst relevant verk som reser genom tiden och överbryggar situationer och sammanhang än idag, nästan tjugo år senare.

Minor Field Study (2006) ställer frågor om bilders översättbarhet och om hur de påverkar och formar vår förståelse av verkligheten. I vad konstnären kallar en ”brutal översättning” ställs videomaterial filmat vid gränsen mellan Kongo-Brazzaville och Kamerun av antropologen Billy Marius som referensram bredvid material filmat av Cherinet i Stockholmsförorten Orminge. Bilder av människor som sitter och går, trötta hundar, landskap, gränder, bussar och bilar följer varandra i en tyst parad som loopas på de två skärmarna placerade sida vid sida. De tillsynes symmetriska bilderna avslöjar två parallella men visuellt skilda verkligheter. Cherinet är inte intresserad av att tvinga på betraktaren en tolkning av bilderna, vare sig som lika eller olika. Genom att ställa dem sida vid sida öppnar hon en tredje verklighet, tillhörande bilden själv, en verklighet som blir självständig från det visade innehållet och som börjar leva sitt eget liv i vår blick. Därifrån är tolkningen öppen och personlig. Likheter eller olikheter följer varandra i en oavbruten, fängslande lek som framkallar nyfikenhet och frågor snarare än definitiva svar om det vi ser.

I sitt senaste verk går Cherinet djupare in i undersökningen av hur vår medialiserade och mättade verklighet materialiseras på individuella och kollektiva kroppar och formar vårt samhälle och vardag. Mer konkret ägnar hon sig åt hur vissa specifika ord- och språkbruk påverkar den sociala konstruktionen och används för att gruppera eller separera människor i representationskategorier och statistik. I Statecraft (2017) återkommer den roterande kameran och måltidsformatet. Denna gång har ett annat ’irritationsmoment’ triggat den konstnärliga processen – ordet ”utanförskap” och hur det används för att definiera kroppar och konstruera sociala verkligheter. Konstnären spårade ordets härkomst till första gången det fanns med i Svenska Akademins ordlista, året 1986. Till en början användes det sparsamt och med en relativt positiv konnotation. En konstnär som hade förmåga att rikta blicken inåt mot samhället kunde, till exempel, tillskrivas ett utanförskap. Ordet fiskas upp från denna relativa obemärkthet under 2006 och kastas in i det politiska vokabulär som den Moderatledda koalitionen Alliansen använde för att tala om den svenska arbetsmarknaden. I över ett decennium kom den mediala och politiska diskursen hädanefter att domineras av detta ord där det används för att definiera och kategorisera ”oproduktiva” grupper eller situationer i samhället men också för att ersätta andra begrepp som används för att beskriva komplexa sociala relationer, till exempel ”segregation”. Med hjälp av denna vaga kategori kunde den då nytillträdda regeringen beräkna att fler än en miljon människor, av olika anledningar och i olika sammanhang, levde i utanförskap i Sverige.

Statecraft, Loulou Cherinet, 2017

I Statecraft filmar Cherinet en serie middagssamtal med människor som representerar de olika kategorierna av ’utanförskap’. Återigen använder sig konstnären av rollbesättning, men istället för att välja ut grupperna själv låter hon den officiella statistiken definiera dem. Dessa grupper kan vara allt ifrån hemlösa till långtidssjukskrivna, arbetslösa invandrare till hemmaföräldrar, ungdomar, till funktionsnedsatta. I iscensättningen ingår även den roterande kameran som urskillningslöst spelar in pratande, lyssnande, den delade måltiden och samtalsämnena, men med en förskjutning. Medan man kunde förvänta sig att deltagarna skulle diskutera sina erfarenheter av utanförskap, har Cherinet istället bett dem att fokusera sitt samtal kring idén om ”innanförskap”. Och förskjutningen fortsätter. För att ifrågasätta separationen som skapats av dikotomin mellan innanför och utanför, angriper Cherinet språkets upplevda världsskapande makt. Det nya användandet av begreppet utanförskap var avsiktligt vagt och formbart för att låta det tänjas eller krympas och definiera människor efter behoven hos den ideologi som skapat det. Det är denna ideologi som Cherinet utmanar genom att ställa den enkla men komplicerande frågan: är utanförskap något som omringar insidan eller är det innanförskap som omsluter utsidan? För att citera konstnären: ”Ordet innanförskap finns inte i Svenska Akademins ordlista – och på så vis är dess förekomst, definition eller existens inte formaliserad kunskap. Det är en väldigt viktig dimension – att vi undersöker ett begrepp som inte finns snarare än att vi undersöker ’berättelser om innanförskap’ från en position av ett utanförskap.” Efter det träder hon tillbaka och låter samtalet löpa.

Verket tar oss djupt in i en resa som reflekterar över språkets föränderliga roll och dess verklighetsskapande makt. Tankar färdas från de avlägsna begynnelser där språket föddes ur kroppar sammanflätade med andra medvetandeformer och jorden själv till vårt nuvarande tillstånd där ord och bilder, instängda i ett självrefererande system och separerade från jorden, har vunnit makten att definiera de kroppar som i själva verket alstrat dem. Det inspelade flödet av samtal med de olika grupperna avtäcker hur ord blir till kött och konstruerar sociala verkligheter. Plötsligt inser vi, betraktarna, att även vi är statistik.

Utan avsikt att nagla fast Cherinets arbete i någon kategori, vill jag avslutningsvis föreslå att den möjliga röda tråd som sträcker sig igenom hennes verk kan uppfattas som ett fokus på bild- och ordflödens politiska ekonomi. Istället för att avfärda vår medialiserade verklighet som overkliga skuggor från grottan, erkänner hon att bilder, ord, texter och media faktiskt är fullt verkliga i sin industriella produktion, sociala kraft, politiska effekt och kulturella makt. Ointresserad av att styra betraktarens känslor tycks Cherinet snarare söka en möjlighet att uppmuntra och rikta själva tankeprocessen – kom ihåg, för henne är det där postproduktionen äger rum. På detta vis kan hon närma sig, och samtidigt göra motstånd emot, de enkla dikotomierna som associeras med hennes ursprung (vit mot svart, man mot kvinna, verklighet mot fiktion, innanför mot utanför). Hon fungerar snarare som mångfaldig agens som öppnar ett nytt rum i sin konst, ett rum för att utmana fördomar och trotsa kategorier.

BACK TO OVERVIEW