Filmform – Jyoti Mistry

Katarina Hedrén: Stort grattis till Filmformpriset 2022 Jyoti. Jag kan inte tänka mig ett bättre pris och erkännande av ditt konstnärskap som jag har haft förmånen att följa på nära håll under många år nu.

Jyoti Mistry: Tack för möjligheten att återigen reflektera över mitt arbete med dig, nu i samband med detta pris. Det är underbart och ett otroligt erkännande av mitt bidrag till filmskapande. Jag är så tacksam att ha fått det här priset efter nästan fem år i Sverige.

KH: Hur skulle du beskriva ditt filmskapande för någon som inte känner dig och ditt arbete?

JM: Jag skulle beskriva mina filmer som idé- och konceptdrivna. Jag strävar efter att framkalla en visuell känsla snarare än att fokusera på narrativa berättelser [story]. Det finns ett behov av nya berättelser och fler berättelser ur olika perspektiv. Jag uppskattar och värdesätter politiska krav på mångfald och berättelser som fångar multipla erfarenheter, men samtidigt misstror jag berättelsen som form. Så jag försöker hitta sätt att göra filmer som inbjuder till samtal eller syftar till att skapa dialog om idéer, och noga överväga vilken struktur och form som reflekterar dessa idéer.

KH: Berätta mer om den konflikten.

JM: Jag är intresserad av hur filmer kan väcka tankar och känslor utan att behöva följa en specifik karaktärs resa och utan ett narrativ som återställer social eller politisk jämvikt i slutet. De flesta av oss har vuxit upp med historier konstruerade i syfte att förmedla ideologiska ståndpunkter och sociala värderingar. Berättelser som skapats för att legitimera maktstrukturer, för att bekräfta könshierarkier och för att dela upp och segregera samhället – till exempel i ras-, etnicitets- eller klasskategorier. Vi har vant oss vid berättelser som engagerar genom konflikter mellan gott och ont, mellan positiva och negativa sociala värderingar. Jag tänker på den sorts berättelser om maskulinitet och makt som förstärker bilden att kvinnor är objekt i patriarkala strukturer och som upprätthåller en så kallad “naturlig social ordning” för könen.

Vi behöver nya berättelser som utmanar sådana patriarkala konstruktioner, som beaktar kvinnors omedelbara erfarenheter och som underminerar de narrativa ramar som ligger till grund för könsmaktsordningen. Samtidigt som vi har ett brännande behov av nya och alternativa berättelser som utmanar rådande sociala och politiska förutsättningar, finns det också ett behov av att stå emot kravet på narrativt berättande [story] som enda förutsättning för att skapa upplevelse genom film.

KH: Jag delar din oro att nya berättelser lätt blir lika förenklande som de gamla. Vi har tidigare pratat om den berömda ’Single Story’-föreläsningen i det hänseendet – den som handlar om hur vi som bruna och svarta människor osynliggjordes av de sagor vi fick berättade för oss som barn.

JM: Alla växer upp med någon form av dominerande narrativ, men det betyder inte att våra liv dikteras av dem. Vi tar del av en mångfald av berättelser som absolut inte speglar ett dominerande narrativ. Jag läste Snövit och de sju dvärgarna, men lyssnade också på historier om den hinduiska gudavärlden och tittade på Kung Fu-filmer. Alla dessa olika berättelser och framställningar utmanade de värderingar som finns inskrivna i Grimms sagor och varje sagovärld presenterade olika könsdynamiker med sina egna idéer om skönhet och godhet. Jag växte upp i Sydafrika under apartheid med en svart barnskötare, som delade historier och erfarenheter från sitt liv och våra grannar tog med mig till kyrkan, vilket gjorde att jag också fick ta del av bibliska berättelser och kristna värderingar. Att insistera på en enda dominerande berättelse innebär ett osynliggörande av de spänningar, konflikter och skillnader mellan olika rum som vi navigerar och alla motstridiga erfarenheter som vi härbärgerar.

KH: Jag håller med dig. Berätta, vad driver dig som filmskapare?

JM: Varje projekt har sin egen puls eller rytm. Ofta när jag arbetar med en idé eller ett ämne är det för att jag försöker nå en djupare förståelse.

KH: Så låt oss prata om enskilda filmer. När jag såg Cause of Death slogs jag av filmens unika energi. Det är kanske din mest passionerade och ursinniga film.

JM: Det är min senaste film, så det kanske är den energin du känner av. Jag började arbetet runt 2018. Just vid den tidpunkten kändes det som att kvinnors rättigheter och jämställdhet äntligen erkänts och att arkivet avslöjade hur noggrant alla aspekter av kvinnors liv dokumenterades från hela världen. Alla de roller som kvinnor haft; mödrar, obetalda hushållsarbetare och industriarbetare – hur kvinnors kroppar använts inom skilda områden som hälsa, medicin och försvar. Allt finns där i arkivet och naturligtvis också bevis på hur kameran objektifierar kvinnokroppen. Då trodde jag nog att min film skulle få oss att tänka på hur hemska villkoren var för kvinnor för länge sedan. Men med Covid-pandemin kom en global upptrappning av övergrepp mot kvinnor. I dag bränner unga kvinnor i Iran sina sjalar i protest mot förtryck och i USA har aborträtten begränsats. Med alla dessa hot mot kvinnors rättigheter och medborgerliga friheter känns Cause of Death mer aktuell och argare än någonsin tidigare.

KH: Jag upplevde något liknande när jag såg om din film, I Mike What I Like från 2006. Det som var djupt problematiskt i Sydafrika då har förvärrats i dag. Samtidigt fascinerades jag av samarbetet mellan dig som filmskapare och spoken word-poeten Kgafela oa Magogodi, som präglas av ett ömsesidigt utbyte av konstnärliga format – något som upprepas i ert senaste samarbete, When I Grow Up I Want to Be a Black Man från 2017.

JM: Det är en fin beskrivning av vårt samarbete, som helt riktigt är ett jämbördigt utbyte av konstnärliga influenser med potential att påverka våra respektive kreativa tillvägagångssätt. Kgafela lånar mig sin sceniska pjäs i I Mike What I Like och jag bidrar med ett filmiskt språk som är min tolkning av hans text.

Med When I grow up I want to be a Black Man arbetade vi på ett annat sätt. Jag gav honom mitt manus men inte arkivbilderna. När han såg manuset konstaterade han skrattande att det var fullt av “Jyoti-vokabulär”. Hans ord – stimulerade av mina – och hans fysiska närvaro levandegör hans erfarenheter och gör det omöjligt att inte påverkas direkt av språket och framställningen. När Kgafela använder n-ordet och dess sydafrikanska motsvarighet k-ordet eller påminner om hur svarta män beskrivs som “lata” och “lögnare” är det oss, publiken, som han ser i ögonen och tilltalar. Både med When I Grow up I Want to be a Black Man och Cause of Death är avsikten att göra publiken delaktig i de erfarenheter som filmerna skildrar, snarare än att enbart representera dessa erfarenheter. Om vi går tillbaka till den fråga du ställde tidigare, om min drivkraft eller impuls, så hittar vi nog svaret här. Det handlar om att använda filmens språk för att beröra tittaren på ett sätt som går djupare än identifikation och utan att tillhandahålla en berättarteknisk upplösning.

KH: Vill du kanske också lära oss något om rätt och fel?

JM: Jag tror inte att det handlar om undervisning eller en didaktik, utan snarare om att kontemplera filmens förutsättningar och sammanhang. I den trilogi som When I Grow Up I Want to be a Black Man, Cause of Death och nu Loving in Between utgör, vill jag utforska de villkor som producerar vissa former av våld. Kategoriseringar som didaktiska filmer eller genrebeteckningar som “dokumentär” och “fiktion” är inte produktiva. Jag är intresserad av hur sanningsanspråk konstrueras i olika former och format och speciellt genom hybrider av till exempelvis dokumentärfilm, fiktion och essäfilm. En etisk filmpraktik handlar för mig om ansvar och integritet i mitt filmskapande och detta präglar mitt tillvägagångssätt. Jag tar ansvar för hur dialogen om ett ämne skapas i varje filmprojekt.

KH: Berätta mer om trilogin i termer av arkivarbetet och den konstnärliga processen.

JM: Projektet ingår i ett samarbete med EYE Film Archive i Amsterdam som inleddes 2016. When I Grow Up I Want to be a Black Man behandlar ras och Cause of Death undersöker könsrelaterat [gendered] våld. I den sista delen av trilogin Loving in Between fokuserar jag på sexualitet. Jag är enormt tacksam för arkivariernas hjälp i det tålamodskrävande sökarbetet, eftersom jag varken talar eller läser nederländska. De hjälper mig också att förstå hur katalogbeskrivningar förändras över tid och rådande politisk kontext. Till exempel skiljer sig katalogbeskrivningar från 1950-talet från mer samtida beskrivningar i fråga om hur en svart person beskrivs – eller inte beskrivs. Man får söka efter arkivmaterial som handlar om arbete i kolonierna och produktionsprocesser av gummi, socker eller bomull.

KH: Eftersom osynliga människor inte katalogiseras…

JM: Exakt. Du hittar inte bilder på kvinnor som tillverkar glödlampor i en fabrik genom att söka efter kategorin ”kvinnor,” du hittar dem i en dokumentärfilm om industrialiseringen av glödlampstillverkning. När jag sökte efter bilder av svart maskulinitet började jag hitta bilder av kvinnor, gjorde anteckningar om detta material och återvände senare till arkivet för att forska och arbeta med Cause of Death. Och när jag arbetade med Cause of Death började jag hitta intima bilder av kärlek, lust och sexualitet, vilket i sin tur ledde till Loving in Between.

KH: Känner du ansvar för hur dina filmer tas emot?

JM: Jag har ingen kontroll över hur filmerna tas emot när de väl når sin publik, de har ett eget liv. Det jag kan ta ansvar för är min intention som filmskapare. Tolkningen är öppen för publikens förståelse och den specifika miljö som de läser filmerna utifrån. Cause of Death behandlar det systemiska våldet mot kvinnor och jag är medveten om att både kvinnor som direkt har drabbats av olika typer av våld och män som utövar våld mot kvinnor tittar på filmen. När jag arbetar i arkiv funderar jag över vem som skapat bilderna, hur de skapades och hur jag kan ingjuta nya innebörder i dem för att utforska okända livsbetingelser och omständigheter. De koloniala arkiven skapades i rättfärdigande syfte och handlar inte om människor utan om utvinning av mark, naturresurser, koloniala företag och expansion. När man lägger ihop alla dessa bilder av marginaliserade kvinnor och svarta män i arbete, framträder ett mönster av exploatering på en plats, för att skapa rikedomar någon annanstans.

KH: Har du en publik i åtanke när du gör dina filmer?

JM: När jag arbetar i arkivet tänker jag sällan på publiken. Det är främst i redigeringsfasen som jag verkligen börjar fundera i de banorna. De val jag gör i slutskedet av redigeringen är i hög grad influerade av vem den potentiellt skulle kunna bestå av.

KH: Jag vill gärna avsluta med att tala om de ord som återkommer i alla dina filmers eftertexter, ”Om Shanti”. De berör mig och jag har alltid velat fråga dig vad dessa ord betyder för dig.

JM: Jag är verkligen rörd av din iakttagelse. Jag betraktar filmskapandet som en gåva och det är på denna plats, i eftertexterna, som jag kan uttrycka min tacksamhet för möjligheten att göra film, att få dela en idé med världen och ta ansvar för den. Det är ett sätt att formulera att mina filmer är en del av ett större sammanhang och ett erkännande av dem som kom före mig och de som kommer efter. Orden förmedlar att vi alla är en del av något större och allomfattande, som inte har något med religion att göra. Alla förstår inte den exakta innebörden av dessa två ord “om shanti”, men de påminner om att känslan av hopp, lugn och fred alltid är närvarande, rådande konflikter och våld till trots.