Det låter kanske oromantiskt eftersom jag inte har det ”stora” filmiska intresset och har svårt att identifiera mig som filmare, kanske mer som regissör ifråga om arbetsmetod. Det handlar om kontext. Jag väljer teknik beroende på vad jag kan få för nyanser eller sammanhang. Huruvida jag ska jobba rumsligt eller med en sorts komplexitet. Främst tänker jag på publiken, om det är en presentation i konsthallsmiljö frågar jag mig: Hur ska jag förmedla det här innehållet på bästa sätt? Jag har alltid tänkt mycket kring läsbarhet, att det ska vara översättningsbart till en publik. Vill inte grotta ner mig i något eget intellektuellt arbete som är stängt, utan istället på den publik som jag tror att en konsthall har. Det är också väldigt intressant för mig att få respons.

Jag jobbar mycket med essän som form. Det blir som olika sediment som jag redigerar. Min grund är främst skrivande. Andreis Maria öppnade upp i essäform i relation till material och en platsspecifik situation på Gotland, där jag hade ett residens på Baltic Art Center. Andrei Tarkovskij har varit där och jag tyckte det var en spännande plats att återbesöka. Resultatet blev filmiskt och jag hade gärna velat visa den i ett festivalsammanhang, men den passade inte där till slut. Kanske var det för mycket outsagt i poetiska lager.

Silvertunga är mer ett arkivmontage där jag har återbrukat material om gruvstrejken 1969–70, jag har tidigare arbetat metodiskt genom att skriva bok, iscensatt ett tal av Sara Lidman, visat en samlings olika historiska lager. Filmen blev till för jag ville se om det skulle vara intressant att återvända till arkivmiljön, återbruka negativ och visa material som inte visats, särskilt inte för en konstpublik. Sen sker det alltid något när man bestämmer sig för att bearbeta materialet, det uppstår något rytmiskt. Det är spännande att få vara i den bubblan när man sitter och klipper.

Silvertunga, Den stora gruvstrejken, Ingela Johansson, 2020

PS: Så du låter slumpen leda dig vidare i ditt arbete?

IJ: Det är en mikrohistoria som öppnar sig för en utblick mot världen. Ett fragment, inte nödvändigtvis en signifikant berättelse, men som jag sedan ser som bärande för ett historiskt utspel. Ofta handlar det om en sorts intuition. Jag skulle inte vilja säga att det är en slump, utan jag tror på att saker och ting leder mig vidare för att det är menat så, om du förstår.

Så var det med filmen Silvertunga också. Jag hade arbetat med gruvstrejken i tio års tid. Under den perioden var jag i arkivet på Norrbottens museum, folkrörelsearkivet och letade när jag skrev min bok Strejkkonsten. Då fick jag idén att se över av vad som fanns i arkivet och kikade runt där och insåg att det var mycket som inte var digitaliserat, såsom historiska foton undanstoppade i arkivmappar. Det mesta fanns på rullar och negativ. Jag hade även ljudbandsinspelningar från strejkmöten, inspelat av en privatperson i Kiruna som jag fått lov att använda. Jag tänkte att det där har jag inte tid att ta hand om. Senare, i samband med den stora utställningen om Kiruna på ArkDes 2020 kom en inbjudan från ArkDes med en fråga om jag kunde titta på mitt arkivmaterial igen.

PS: Hur gick urvalet till?

IJ: Filmen har en dramatisk kurva som följer strejkens händelseförlopp. Rent estetiskt och symboliskt använder jag mig av de 57 dagar som strejken pågick, därför är filmen 57 minuter. Den följer strejkens dramaturgiska våg ganska exakt och jag försökte pussla ihop ett montage. Det blev ett detektivarbete att försöka se hur ljudspåren kunde överensstämma det fotomaterial som jag hittade. I olika arkiv plockade jag strejktal och möten i stadshuset eller någon som pratade och parade ihop dessa med arkivbilderna. Jag digitaliserade hundratals bilder som jag sedan donerade till arkivet igen, som ett sätt att återbruka det som annars ligger och dammar och är oåtkomligt för andra än forskare.

Men bilderna i Silvertunga rör sig också utanför stadshuset och ut på stan och i landskapet. Utmaningen var att göra en trekanalig installation intressant med stillbilder och långa tal med enbart herrar och gubbar. Så jag försökte hitta avbrott på stan. Ta in bilder som jag inte sett tidigare och som beskrivit strejken i dagspress, såsom Norrskensflamman och andra Norrlands-bevakande tidningar. Många av fotograferna var frilansare och tillfälligt anlitade och det gick inte att identifiera dem alla, även om jag försökte. Men där jag hittade, köpte jag loss rättigheter. Jag har försökt att vara så noga som möjligt.

Andreis Maria, Ingela Johansson, 2017

PS: Kan vi gå tillbaka till Andreis Maria – kan du berätta mer om den?

IJ: Det handlar mer platsspecifikt om Gotland, en plats med många intressanta historier med starkt inslag av underhållning. Där hålls bland annat Deckarveckan, Medeltidsveckan och Bergmanveckan. Bakom mig hade jag en sammanställning i reportageform med strejkkonstboken och nu ville jag prova något jag aldrig gjort tidigare. Därtill befann jag mig vid ett tillfälle i livet då min far gått bort och min dotter var akut sjuk. Nu vill jag inte arbeta redovisande utan började jag intressera mig för Gotland som eventplats. Så hittade jag också fram till Tarkovskij, vilket sammanföll med ett trettioårsjubileum för inspelningen av Offret (1986). Bergmancenter hade inte heller en så spännande panel utan det var främst män som firande Tarkovskij och enligt mig saknades det en öppning mot de som medverkade i filmen. Jag ville lyfta fram karaktären som spelade häxan, Guðrún Gísladóttir, som jag bjöd in till Gotland. Därav titeln, Andreis Maria. Då var det inte utsagt att jag skulle göra en film. Men jag sa till henne att vi provar och går till inspelningsplatsen och ser vad du minns, så ska jag försöka skriva ett manus till dess att vi ses, utifrån det arkivmaterial som precis hade kommit in till Svenska Filminstitutets arkiv. Först hade vi samtal via mail och så bestämde vi att vi skulle gå igenom manus och se vad hon ville tillägga. Det var jättekul och kändes mer som en workshop. På plats ville jag se hur mycket kroppsminne hon hade, något som många skådisar har. Det visade sig att hon mindes exakt hur hon hade rört sig i förhållande till kameran. Replikerna satt med en gång. Så med tanke på att jag inte är tränad inom film och känner att jag inte heller skulle vilja vara det, utan använder mig av mina konstnärliga metoder, improviserades regin fram på plats. Att känna in stunden var viktigt för mig liksom att få träffa Guðrún. Det berikade mig som konstnär. Men det är inget man vet förrän man har den här personliga kontakten. För mig är det jätteviktigt att kunna jobba i skala ett till ett.

PS: Kan man säga att du använder filmen som ett sätt att kasta dig ut också?

IJ: Precis. Att prova format är något jag älskar och våga prova olika sammarbetskonstellationer, vilket är ganska krävande och tungt – det tar mycket energi. Jag har inga förutbestämda rutiner, så ser inte min process ut. Filmen är estetiskt mer ett objekt, Silvertunga också, även om den är mer dokumentär. Intervjun med Gunilla Palmstierna Weiss är även den dokumentär.

Andreis Maria, Ingela Johansson, 2017

PS: Just den intervjun med Gunilla Palmstierna Weiss ingick i din stora separatutställning Vad ska vi äventyra? 2021 på Södertälje konsthall. Det var inte den enda filmen, utan en i raden av helt olika filminslag.

IJ: I utställningen fanns en 16mm-film från ett japanskt TV-team som var i Sverige och i övriga världen och filmade barn för en barnprogramsserie om barn i världen. Bland annat filmade de mina föräldrar och syskon. Den använder jag ofta som en sorts readymade, men också som ett socialt objekt när jag har varit ute och rest. Den svenska episoden av barnprogrammet har varit rolig att ha med när jag närmat mig Japan, att ta med och sitta och titta på tillsammans med forskare inom olika fält eller aktivister som jag träffade där på ett residens i Japan för några år sedan.

PS: Vad var det för residens?

IJ: Det var en plats som påminde lite om Hökarängen i Stockholm, med sin konstnärliga profil med alternativrörelse och konsthall. Under filmkvällar umgicks vi väldigt mycket och pratade om Japan och Sverige, då och idag. Vi försökte förstå den japanska blicken på det svenska samhället vid den här tiden. Så det är det man kan se i essäfilmen Wake Up! Children of the World – ett dokument där jag registrerar och redovisar min resa och vad jag hittat i samtal med de som var på plats i Boda i Småland för att göra den här filmen med mina föräldrar och mina syskon. Children of the World, som den japanska TV-serien hette från 1972, har jag använt i olika sammanhang och jag tycker att det är en fin film eftersom den visar det skede i den svenska historien när arbetarklassen tippar över och nästan blir en sorts medelklass. Arbetarklassen hade det väldigt bra innan oljekrisen 1973, med hög materiell standard och hyfsat välbetalda jobb inom industrin på vissa håll. Min far var kroppsarbetare inom glasindustrin.

Jag har en tanke kring varför jag går in i mitt eget liv, jag gör inte det för att jag tycker att jag är så himla spännande. Snarare är det väldigt jobbigt att visa det egna och privata. Jag gör det för att publiken ska förstå kopplingen varför jag intresserat mig för gruvarbetarna. Att det finns igenkänning och att jag har en egen koppling till industrin.

PS: Att du inte studerar utifrån en priviligierad position?

IJ: Nej, det är jätteviktigt för mig att jobba initierat, inifrån, att vara transparent så alla vet var intresset kommer ifrån. Vissa kanske undrar varför man behöver redogöra allt, men hittills har det varit viktigt. Det är ingen märkvärdig metod men så har jag jobbat. Som med ett kastspö har jag tänkt: Vad får jag upp? Är det fler än jag som förstår kopplingarna?

Parade - An afternoon with Gunilla Palmstierna-Weiss, Ingela Johansson, 2021

PS: Du refererar ofta till essäer, men det betyder ju försök och är en hybridform. Helheten av dina presentationer är multidisciplinära essäer? Lite som olika kapitel?

IJ: Ja, så var Södertäljeutställningen där jag plockade upp Peter Weiss och gjorde en av de sista intervjuerna med Gunilla innan hon gick ur tiden i slutet av 2022. Det är ett annat exempel på mikrohistorier. Allt började med att jag kollade Södertälje konsthalls databas för deras samlingar i Södertälje kommun. Jag reagerade över den här bonaden som var gjord efter Weiss död och borrade vidare i det. Så fick jag en bild av Södertälje konsthall genom Per Drougge, den dåvarande konsthallschefen som inte lägre lever. Av Gunilla fick jag svar på frågor om omständigheterna kring den här bonaden och varför den hängde i allaktivitetshuset och varför det är en så dålig utskrift – det är en sorts teckning överförd till textiltryck 1991. Jag kom av mig lite efter det där efter utställningen i Södertälje som band samman så många trådar, så nu har jag tagit det lite lugnt. Just nu funderar jag på vad som är spännande idag som skulle få mig att våga kasta mig ut.

PS: Din intuition visar fram till dina metoder så de kanske kommer till dig? Kan du berätta mer om omständigheterna kring intervjun med Gunilla Palmstierna Weiss?

IJ: Jag har tittat på Peter Weiss och läst Motståndets estetik. Efter att jag kontaktat Gunilla fick jag ett långt brev. Det var jättefint och med mycket information men jag ville sitta ner med henne och prata om textilen och cirkusparaden på bilden. Gunilla berättade att han bott nära en cirkus och de band till surrealismen som den implicerar och mardrömsfigurer som jag blev intresserad av i tavlan. Samtidigt var jag intresserad av att göra något som var kopplat till kulturhuset och barnverkstaden i Södertälje. Jag ville bygga ett cirkustält och jobba med manegen som tema. Vi pratade om figurerna och jag jobbade med en maskmakare som tillverkade en parafras på en av figurerna i bilden, örnen. Det blev till en förskjutning i utställningen och en tio minuter lång film med en dansperfomance, Voice.

PS: Du vet eller planerar aldrig på förhand att film ska ingå?

IJ: Jag är kritisk till att göra ”film-film” och jag skulle aldrig vilja ge mig in i den typen av industri. Det jag gör är att använda kameran konstnärligt på en nivå som fungerar till mina idéer och visar resultatet på konstscenen och i alternativa distributionskanaler. Du vet, det är det sköna med att ha handkamera för att gestalta – att slippa krav på hög finish och fet budget.

PS: I vilka fler projekt har du använt dig av film?

IJ: Jag har gjort en semidokumentär om miljörörelsen. Det var ett residens i Kungsbacka där uppdraget var att förhålla sig till stadsomvandlingsprocessen. Jag kände att jag inte ville vara något alibi som en röst i Kungsbacka och göra en gestaltning i någon park så jag sa nej tack. Jag blir ofta inbjuden att göra något men sen tackar jag (skrattar). Oftast bemöts det jättebra med en förståelse för den konstnärliga integriteten som är jätteviktig för mig. Det blev istället så att jag fokuserade på det som hände efter folkomröstningen om kärnkraft 1980. Hela miljörörelsen och olika grupper organiserade sig lokalt. En ockupation inleddes. Myndigheterna ville placera utbränt kärnbränsle trots att det varken då eller nu finns någon säker slutförvaring. Jag följde rörelsen från 1980-talet. Filmen visades under Politikerveckan i Almedalen och handlar mycket om just folkrörelser. Men det var en film som jag ville använda i ett annat sammanhang än en strikt konstkontext. Den ingick i en motion mot slutförvar och filmen användes som ett sätt att driva på. Jag var försiktig med att profitera på aktivisternas engagemang i konstsammanhang. Det här var flera år sedan och nu uppskattar jag konstrummet på ett annat sätt, det finns få rum idag som verkar politiskt i offentligeheten som vissa konstinsitutioner faktiskt gör.

PS: Jag tänker att tid är ett eget material i din konst. Det som har hänt, en hälsning ur det förflutna får oväntad dagsaktualitet.

IJ: Jag har alltid varit före men ändå lyckats väcka intresse. Konstnärer är ju framsynta på olika sätt och det kan ta många år att bli erkänd för sina arbeten, jag pratar ofta om det med kollegor, om tiden och uthålligheten. Med gruvstrejken var jag intresserad av att skapa samtal om solidaritet, precis som de gjorde under 1968-eran och upplevde att jag saknade det. Det jag har gjort, det håller över tid oavsett vart vinden blåser för tillfället. När jag är i en bubbla av engagemang så tar det över, oavsett om det är tidsenligt eller ej och då blir det oftast bra. Jag gör konst först och främst inifrån mig själv. Det är där intutionen spelar in.

Relaterade filmer:

Andrei's Maria

Ingela Johansson

2017, 00:40:45

Silvertunga, den stora gruvstrejken 1969–70

Ingela Johansson

2020, 00:57:37

Filmer som omnämns i samtalet