Emily Fahlén: Ultramarina är en undervattensskildring från 1984 där målningar och objekt sänks ner under havets yta. Hur uppkom idén till den här filmen?
Cecilia Edefalk: På den tiden var jag väldigt undersökande. Jag gick fortfarande på konstskola och ifrågasatte den vita kuben och de 90-gradiga vinklarna. Men jag kommer inte ihåg upprinnelsen exakt. En del var det produktionsmässiga – jag kände en kille som var undervattensfilmare och fick några tusen i bidrag från Kungl. Konsthögskolan för att genomföra projektet. Jag använde min tid på skolan för att pröva konstnärliga möjligheter. En förutsättning för det här projektet var att jag hade någon som kunde sköta det tekniska. Jag hade inte kunnat filma under vatten på egen hand, jag hade visserligen dykcertifikat men filmkamerorna på den tiden var otroligt tunga.
Ultramarina, Cecilia Edefalk, 1984
EF: Hur såg förberedelsearbetet med målningarna och scenografin ut?
CE: Jag målade på genomskinlig plast med akrylfärg. Jag ville inte att underlaget skulle vara synligt, utan att måleriet skulle uppgå i vattnet. Måleriet var helt fritt och icke-konstruktivt. I filmverkstan på skolan hittade jag några avlagda mörkläggningsgardiner, de var svarta på ena sidan och silver på andra, dem brände jag hål och klippte i. En av dem skär jag sönder i filmen framför kameran. Sen arbetade jag också med plastfilm som jag målade svarta konturer på, jag ställde mig på alla fyra och lät min ateljékamrat teckna av mig. De blev figurer som man ser ligger och flyter på vattenytan. Jag tillverkade vimplar i metallverkstaden på skolan. Allting producerades specifikt för filmen innan vi åkte ner. Men ingenting sparades. Det ångrar jag verkligen så här i efterhand, men jag såg dem inte som konstobjekt då utan bara som medel för att visa vattnets rörelser och speciella rumslighet.
EF: Var det möjligt för dig att visualisera filmen på planeringsstadiet? Själva tillvägagångssättet ter sig intuitivt.
CE: Jag vet inte om man förändrar sitt minne, men en idé jag hade från början var att jag ville måla i vattnet. Inte på plast, men i vattnet. Som min son gör nu, när vi målar akvarell, då målar han helst i vattnet och inte på pappret. Det finns en scen där jag häller färg i vattnet, genom en tratt med slang uppifrån ytan. Det blev effektfullt och vackert. Det störde mig att jag behövde hänga målningarna på strukturer och att de därför ändå betedde sig som ett rum, trots att det var känslan jag ville arbeta mot. Nu tycker jag att det fungerar.
Bland de första gångerna Ultramarina visades var i utställningen Ung Konst, 1985, på Skeppsholmen. Flera olika konstnärer deltog, det var som en festival. Då visades filmen utomhus, det duggregnade och var mörkt, vilket gjorde att filmduken förenades med miljön den var placerad i. Det gick också att röra sig mot och runt den. Den presentationen gillade jag, till skillnad från biosalongens mer passiva miljö där filmens yttre konturer, rektangeln blir så tydlig. Jag vill att man ska uppgå i filmen, sugas in i den.
Ultramarina, Cecilia Edefalk, 1984
EF: Du var ute efter en gränslöshet.
CE: Ja, det handlade om oändligheten.
EF: Vill du berätta om ditt samarbete med fotografen Ola Oskarsson?
CE: Vi hade träffats på Tjärnö som var ett marinbiologiskt centrum, jag höll på att måla en flora över strandnära växter, han var marinbiolog och undervattensfilmare. Lite senare startade han en firma som hette Dykfoto. De kartlade havsbottnar och gjorde undervattensinspektioner för statliga myndigheter, försvaret och industrin. Han var med andra ord inte alls inriktad på det konstnärliga men han tyckte projektet kändes spännande och ville göra det med mig. Det blev en intressant clash mellan två världar. Vi diskuterade igenom vad som skulle hända och inför varje tagning beskrev jag hur jag ville installera objekten och vad jag hoppades skulle ske. I inledningen av filmen, håller jag ett tal under vattnet, men talet resulterar förstås bara blir bubblor. Jag såg det som olika scener och genom konstverken ville jag att vissa situationer skulle uppstå. Men miljön gjorde scenerna oförutsägbara.
Det var Ola som föreslog platser på västkusten att filma på, de skulle ha rätt förutsättningar, lagom djup, lätt att komma i med grejerna. Att det fungerade rent praktiskt. Ju längre ner under ytan man kommer desto mer färg försvinner, det blir bara mörkt, så vi var tvungna att röra oss nära ytan. Vi letade också efter en sandbotten för scenen med vimplarna. Allra helst hade jag velat filma själv, hur man rör sig med filmkameran är ju kopplat till ett temperament men 16mm-filmkameran var blytung och jag kunde inte tekniken.
EF: I filmen fungerar kameran som en betraktare som simmar runt och nära scenerna, vi följer en utforskande blick och en interaktion med verken.
CE: Man kan tänka sig att det du ser i filmen är ett membran, och att filmen leder oss runt i vår egen hjärna. Vi skär genom olika dimensioner och befinner oss i andra världar och naturen förstås. Ola hade ett stor inflytande på hur bilderna blev eftersom han filmade, jag såg hela scenen men inte utsnittet som han såg genom linsen. Det var en överraskning att ta del av 16mm-filmen när den var framkallad. På slutet av filmen finns det dock en scen där det är jag som håller i kameran, en 8mm undervattenskamera som var jättelätt. Då filmade jag på väldigt grunt vatten på Cypern. Jag hade satt fickspeglar i en dunge med tång, och när jag simmade över dem så reflekterades solens strålar. Där är det mitt öga. Jag är mindre action än vad Ola är.
Ultramarina, Cecilia Edefalk, 1984
EF: Du samarbetade också med musikern Freddi Söderling som skrev ett nytt stycke specifikt för Ultramarina.
CE: Från början ville jag att filmen skulle vara ett tyst verk, men jag blev uppmuntrad att arbeta med en musiker och fick tips om Freddi. Han kom till Filmverkstan och arbetade med ljudet parallellt som jag klippte, utan att jag visste hur filmen skulle bli. Det kan inte varit lätt för honom för klippningen tog så lång tid, men jag var ju tvungen att bestämma mig till slut. En dag kom Marie-Louise [Ekman] förbi, hon var professor på Konsthögskolan då, och gav mig rådet att bara sätta ihop de delarna jag tyckte var bra. Men så enkelt var det inte. Dramatiken behövde komma fram, jag famlade i blindo, allt var nytt för mig! Freddis musik fungerar väldigt väl tycker jag nu trots att jag var inne på tystnaden från början. Den är ett tidsenligt, atmosfäriskt stycke, ibland väldigt dramatiskt särskilt i en sekvens med valljud.
EF: Jag tycker musiken accentuerar en framträdande kvalitet i filmen som är rörelserna i den genom vågorna, havsdjuren och bubblorna som rör sig mot havets yta.
CE: Allt detta var oförutsägbart, först var jag irriterad över växtligheten som skymde och maneterna som simmade i vägen för målningarna, jag ville att det skulle vara klart och rent. Men nu tycker jag de har blivit de vackraste och intressantaste elementen i filmen. Ett konkret samarbete med naturen. Allt som jag nu tycker är det bästa störde jag mig på då.
EF: Och nu har det hunnit gå nästan 40 år sedan filmen gjordes. Hur ser det på den idag, i relation till ditt konstnärskap i stort?
CE: Jag har aldrig gjort något liknande som det här, målerimässigt. Men jag får lite lust nu att bli så där spontan och abstrakt igen. Jag har alltid haft ett intresse för repetition. Att man härmar den egna gesten. Det är penseldraget som är intressant, inte vad det föreställer, utan gesten med handen som upprepas. Jag befinner mig i ett läge där jag blir mindre och mindre intresserad av representation i mina målningar, det som jag är känd för. Jag har tagit mig igenom ytan och befinner mig på andra sidan. Nu målar jag luft.
Relaterade filmer
Ultramarina
Cecilia Edefalk
1984, 00:14:00