”…och jag vet att detta vårt möte skall bli lika underbart som vår kärlek. Din tillg…”

Så inleds filmen med ett handskrivet budskap, liksom slutet

”Jag hade förstås hellre velat göra nåt poetiskt än denna cyniska historia, men inser att det är bäst att öva sej först på sånt här”, skriver Rut Hillarp om Det underbara mötet.

Filmens titel, Det underbara mötet, visas på en pil som fästs mitt i en måltavla. Slutvinjetten visar samma piltavla fast nu med tre pilar och förkortningen ”o.s.v”. Den unge manlige skådespelaren är Hans Dahlberg vars sensuella ansikte ofta är i närbild, Hillarps uttrycksfulla ansikte likaså. Närbilder som blir nödvändiga genom det trånga utrymme där inspelningen äger rum. Närbilden som den meningsfulla estetiken inom filmens språk, enligt Livada. Filmen är utan ljud. De samtalar, han tycks sjunga, de tittar i en anteckningsbok, förmodligen från en resa som Hillarp gjort, han tänder sin och hennes cigarett. Kläder tas av och sätts på galgar. Först en bh, sen underkläder, blus, kjol, därefter manskläder. Galgarna på väggen klädd med mörkt tyg.

Ja, visst det är symboliskt. Mannens hand som tänder deras cigaretter, blomman som tappar sina kronblad, skålen med de två runda frukterna och bananen, som ändrar läge allt eftersom filmen fortgår för att i slutscenen, när Hillarp städar, bara vara ett skal. Själv har hon betonat det viktiga och nödvändiga i filmens symbolspråk. Laddade symboler som stegrar berättandet. Kläder på golvet för antydan om det erotiska som äger rum. Paketet Special som efteråt syns på golvet, likaså nogsamt, och pedagogiskt, instoppat i kavajfickan innan mannen går till mötet.

Filmen har upprepningen som ett underliggande, både allvarligt och sorgligt budskap. Hur omöjligt detta möte är, som så ofta i Hillarps liv. I hennes konst och dikt är detta återupprepat, att inte vara vald. Att alltid vara den andra. Det underbara mötet slutar där det börjar, med blommor och ett meddelande som plockas upp ur en låda och rivs sönder. För nu finns ju nästa möte, ett löfte och sönderrivit men kvar, och igen sys knappen in i hennes bh. En anmärkningsvärd scen är den då mannen har tagit adjö, står utanför dörren och självklart noterar tiden på sin klocka, han är på väg, men nu är ansiktet en till synes ung man med utslag och finnar i sitt ansikte. Vad är det som sker i denna sista tagning av mannen. Har han blivit avsminkad? Avslöjad? Bertolt Brechts begrepp Verfremdung (främmandegörande) som han ser som betydelsebärande avbrott i ett händelseförlopp, var säkert känt av Hillarp som den lärare i drama hon var. Möjligen skulle det kunna vara en förståelse av det mycket korta inklipp i filmen med de två arbetarna som syns, sittande och torkandes svetten ur sina ansikten.

Arne Lindgren, länge ordförande i Arbetsgruppen för film (numera Filmform) karakteriserade Det underbara mötet ”som en experimentell film om äcklet vid två människors möte, då det enbart bygger på sexualitet. Den var enligt Lindgren intressant som experiment, men tekniskt dålig och onödigt klumpig.” Kvinnan har också setts som ett offer. Olika tider lägger sitt förståelseraster på tolkningen och ord skiftar innebörd. Filmen vidhåller sitt grepp om ett möte som underbart eller som en ironisk kommentar till något fullständigt omöjligt. Utanför rummet råder det en annan tid. Slutvinjetten framstavar ett förmodat pågående ”o s v ” – och så vidare.

De vita händerna, Rut Hillarp, 1950

Eftertexten till De vita händerna med vita, tjocka, raka versaler påpekar: ”En dikt utan ord av Rut HiIlarp, filmtolkning av Mihail Livada, fotografisk utformning av Nils Jönsson.”

I december 1950 fick Hillarp första pris för årets smalfilm av Riksförbundet Svensk Fotografi. Hon var den enda kvinnan som deltog. Ett djärvt val av juryn. I en recension i BLM, januari 1951skriver Harry Schein: ”Som redan namnet antyder är handen berättelsens bildmässiga symbolankare, vilket man känner igen från Dr. Hillarps diktning och som här skickligt appliceras utan att pressas. Med tanke på de begränsade resurserna – det är fråga om en 8mm film för cirka 150 kronor inspelats i en modern, dvs liten lägenhet – är bild och rörelsekomposition fint avvägda.(…) Detta experiment är naturligtvis inget färdigt konstverk, det är för intelligent och ärligt, dvs. för anspråkslöst för att med sina förutsättningar ha sådana pretentioner. (…) Det roligaste med filmen är att den vunnit första priset i 1950 års smalfilmstävlan. Kanske inleds därmed i Sverige på detta område, i filmens lillgamla kindergarten, en ny epok…”

Filmen inleds med en text mot svart bakgrund ”och när Tristan hade lämnat Isolde den blonda, kom han till Isolde med de vita händerna men minnet av hans älskade drog honom bort.” Jean Clarence Lambert spelar Tristan, i rollen som den blonda Isolde syns Margareta Grimberg. Båda skådespelare.

De vita händerna, en dikt utan ord. Pianosonat nr 2 av Rachmaninov följer handlingen som är en stark upplevelse av ett avsked, av att vara den Andra kvinnan, Rut Hillarp, den som inte är vald. ” Att slita mig ut ur dej och veta att det inte är jag. Att detta avsked alltid gäller fel personer” skriver Hillarp i prosadikten Det Falska avskedet. Strofen fungerar som Hillarps ledmotiv genom filmen och är hämtad ur hennes diktsamling Båge av väntan (1950). Egentligen behöver jag inte veta berättelsen om Isolde den blonda, den valda, och Isolde med de vita händerna och Tristan som inte kan glömma Isolde den blonda. Orden saknas inte mig.

Närbilderna blir i De vita händerna helt centrala. Filmen bygger i stort på berättande i bilder på händer och ansiktsuttryck. Det är uppseendeväckande att filmen under mer än 12 minuter lyckas bibehålla spänningen. Hillarp kommenterar långt senare att Livada hade kunnat korta filmen i sin klippning. Hur ansvarig för slutresultatet Hillarp ändå måste ha varit tydliggör hon inte.

De vita händerna börjar med siluettutklippta vita små händer som rör sig över den svarta filmytan. Boken Vision in Motion (1947) av den ungerske konstnären och tillika Bauhaus professorn László Moholy-Nagy får Hillarp och Livada av en väninna och den blir viktig inspiration i deras arbete och en tydlig referens i de båda filmernas inledningar och slutvinjetter.

Hon kommenterar deras arbete med filmen så här:

”Det är min Isolde med de vita händerna, som han (Livada) under ideligt grunkande om dess brist på struktur nu ändå satt i gång med och komponerat klänning åt. Det blir i varje fall en svit underbara bilder med hjälp av fin fotograf.”

”Isolde flicka (Margareta Grimberg) var med och visade sig lämplig: skön men utan personlighet; kommer inte att dra åskådarna från mig – som M påpekade.
Hillarp skriver: har ägnat dan åt att göra en film av klippen ur Händerna, samt en artikel åt fototidskrift: får ett pris i tävlan. Hur likgiltigt. Fast troligen första pris.”
Om visningen kommenterar hon ”…Där satt också M, och min solidaritet med honom var också en våg av värme. Ringde honom i morse från skolan för att höra slutet på disk. Hans förtjusning över min röst som bar ut över den stora salen, i jfr med de andras”.

Själv skriver hon i sin dagbok att hon hade hoppats att Livada klippt bort alla gapande munnar vilket han inte gjort. Hillarps ansikte, hennes händers rörelse, bildväxlingar mellan ljus och mörker över kropp och ansikte talar i drömska och sensuella växlingar om det drama som upplevs av dessa ”svarfrågor” som aldrig blir ett ja till den Andra. En krona av metall kramas ihop, handflator öppnas, vackra händer rör sig över pianotangenterna. Isolde som betraktar, med uttrycksfullt ansiktsuttryck det som sker mellan Tristan och Isolde den blonda. Deras kärleksakt. Händer som stänger pianolocket. Mannen och kvinnans händer formar sig i flyktiga rörelser ut mot det svarta. Slutet, som början, är det oväntade lekfulla med siluettutklippta vita små händer som rör sig över den svarta bildytan.

Det underbara mötet, Mihail Livada & Rut Hillarp, 1949

1991 visas De vita händerna på Moderna museet i samband med en omfattande Peter Weiss retrospektiv, uppblåst till 16 mm. Hillarp skriver:

” …ska med i en turné av svensk experimentfilm i USA!! Uppblåsningen var lyckad, men filmen borde ha klippts ned med hälften. Oändliga närbilder av mig (en tydlig förälskad regissör – fast G tycker inte det) och vissa scener omöjliga, inte bara för bristande teknik.” (G står här för Birgitta Holm, reds. anm.)

Hillarps båda filmer har visats i skilda sammanhang, men den sista större visningen fick de två filmerna 2015 i Asylum – När modet flirtar med konsten curerad av Karina Ericsson Wärn på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm. Båda fint exponerade. För de De vita händerna skapades ett avgränsat, mörkt rum där betraktaren kunde sitta ner. Se och lyssna.

Det ska dröja ändå till januari 1961 innan det finns någon film som Rut Hillarp bevarat och långt senare förmedlat till Filmform, troligen även den sista film hon gjorde, filmen Dead Drunk. I sin dagbok noterar Rut Hillarp, 1961, ”vi gjorde en vansinnig film på Ibiza”. Rut Hillarp filmar men deltar även själv i filmens sällskap och upptåg. Filmkameran tycks hållas av flera. Birgitta Holm är med på resan och ”dansar med en ståtlig amerikan som är skådespelaren Roger Bowen, känd från bl.a. filmen MASH.” Tillsammans dansar de till en flickas spel på en spilåpipa på bytorget. En begravningsbil skymtar på gatan, tvätt hänger i gränderna och katter smeker sig mot ben. En man dricker sig redlöst berusad och hans vingliga färd åtföljs av Hillarps sällskap. Upp mot de höga klipporna och vidare ner mot havet i en euforiskt uppsluppen dans. Samtidigt bär de, släpar de, på den unge redlöse. Filmens skeende har paralleller till den automatiska skriften – en metod som användes flitigt inom den surrealistiska rörelsen. Där slumpen tycks styra på samma sätt som sker med detta sällskap. Upptågen fortsätter, dansen fortsätter och en av de välklädda herrarna spionerar i buskarna och försöker även fiska upp något med hjälp av sitt paraply. Han vadar ut i vattnet med nakna fötter och uppdragna byxben. Pipan i munnen. En vitklädd kvinna skymtar på klipporna ut mot havet. Den redlöse begravs på stranden under stenar men hans hand förmår ändå leta sig upp och servera vin i glasen till de övriga. De första vita stenarna läggs symboliskt och vackert över hans ögon. Dead Drunk har i sin drift till berusning och lust likheter med filmer inom surrealismen och öppnar sig därmed för det omedvetna tilltaget. Allt får och kan hända och inte nödvändigtvis berusningens effekt i sig.

Tre filmer som möjligen, åtminstone de två första, blir en ingång till Rut Hillarps fortsatta konst där hon utforskar fotomontagets möjligheter. Likheten med filmens klipp och estetik finns i fotomontaget som Hillarp kom att värna om i sitt bildskapande. Något som hon var övertygad om som det starka fotografiska bilduttryck hon eftersträvade. Fotografier som kommer att finns både i utställningar och i hennes böcker. Filmer som återses och skapar tolkningar och betydelser genom tidens förlopp. Ett underbart möte om något.

Relaterade filmer

De vita händerna

Rut Hillarp

1950, 00:13:00

Det underbara mötet

Mihail Livada

1949, 00:11:08