Martin Grennberger: Du har berättat att du efter studenten åkte till Amerika, en längre vistelse som skulle, indirekt skulle vi kunna säga, fungera som en första grund för din examensfilm, som du senare gjorde vid Royal College of Art i London, America, America (1972). Kan du berätta om dina första intryck därifrån?
Åsa Sjöström: Jag var 19 år, jag hade tagit studenten våren 1966, och direkt där på hösten åkte jag över till Amerika, med båt. Via New York hamnade jag i Arizona. Detta var hippie-året 1966 och Arizona var splittrat mellan extremhögerns patriotism och radikala, progressiva krafter som ville förändra världen och bygga en annan sorts samhälle. När jag kom dit fanns det en naiv optimism kring att allt skulle kunna bli bättre, samtidigt hade jag ingen aning om vad till exempel den amerikanska ursprungsbefolkningen, eller, eftersom vi var nära Mexiko, vad mexikanerna utsattes för. Det var som två extremer som stod mot varandra. Jag blev politiskt klassmedveten när jag kom till USA, och det var först när man började se fattigdomen som man började förstå sammanhangen. En överväldigande lavin av influenser; konst, film, den exploderande folkrock-scenen – det politiska uppvaknandet hos en hel generation. Musiken och kulturen som speglade allt detta. Det var överväldigande, det formade mitt liv och min syn på världen. Det var en ögonöppnare eller snarare än käftsmäll för någon som kom från en sömnig liten by utanför Stockholm.
Åsa Sjöström, America, America, 1972
MG: Du hade ett stipendium för att studera?
ÅS: Ja, det var ett stipendium för allmänstudier, så jag kunde välja vad jag ville studera; jag studerade antropologi och etnologi, men också fri konst. Jag målade hela tiden. Det fanns även en filmstudio i Arizona, mellan universiteten skickades filmer, där kunde jag se experimentfilmer, men även europeiska klassiker som jag inte hade sett tidigare. Fellinis La dolce vita såg jag på vidfilmsduk på utomhusbiograf mitt i öknen, jag såg Bergmans Persona som just hade kommit ut, den Bergmanfilm jag tycker mest om. Det blev en ögonöppnare för mig. Julen 1966 var jag i Los Angeles och San Diego, sommaren 1967 i New York där jag arbetade för modetidningen Mademoiselle mitt i smeten på Manhattans Lexington Avenue. Man stötte på en hel värld. Sen åkte jag hem, och tänkte att jag skulle till London.
MG: Med vilken vision åkte du till London?
ÅS: Först skulle jag ju blir målare. Bilden är väldigt stark för mig. Den måleriska bilden, fotografiet, collaget. Det är ganska influerat av popkonst. Att man rycker grejer. Jag åkte till Royal College of Art och försökte komma in på måleriutbildningen, utan att lyckas. Sen hade jag en bekant som kände någon på filmavdelningen på skolan. Jag åkte dit på chans. Han föreslog att jag skulle pröva tecknad film. Jag åkte tillbaka till Stockholm och praktiserade på studion Animagica, en av de första pionjärerna för tecknad film i Stockholm. Där gjorde jag en kortfilm som jag sökte med. 1969 kom jag in där, på ett svenskt studielån.
MG: Och sen växer idén fram att göra America, America? Kände du att du hade samlat på dig ett material under tiden där som nu kom till användning?
ÅS: Ja, undermedvetet. Jag tittade mycket i Life Magazine, Time Magazine, och använde material därifrån, som bilder från det pågående kriget och hur man började bli politiskt medveten.
Åsa Sjöström, America, America, 1972
MG: America, America är filmad på 16mm, den är 19 minuter. Du jobbar här med olika lager, olika bildmiljöer, vi ser en animerad figur inledningsvis, narrativa vinjetter och spår som allt mer upplöses under filmens gång. Kan du berätta vilket material du arbetar med?
ÅS: Jag har med material på Super 8 som en kompis hade filmat, foton, teckningar, dubbelexponeringar, men även egna diabilder. Jag hade massor med diabilder med mig hem från USA. Dem satte jag in i en projektor som jag projicerade upp i det här animationsbordet, och i mitten av animationsbordet är det en glasskiva, så att du kan få en bild här i glaset. Och sen för att få liv i det lade jag plastskivor som buktade mellan ljuset och den här skivan.
MG: Är det detta som genererar ett slags vågrörelse i bilden?
ÅS: Just det. Den var helt handgjord.
MG: Den har en märkvärdig effekt och bryter en del med det övriga flödet i filmen.
ÅS: Jag kunde föra in dessa element för att ingen la sig i vad vi gjorde. Vi kunde vara väldigt lekfulla.
MG: Hade du en helhetsbild av filmen, eller jobbade du mer steg för steg?
ÅS: Jag hade en fast historia från början som jag övergav. Den speglar egentligen hur mitt försök att berätta en mer ”serie-tecknad” story förvandlades till någon slags expressionistiskt New York-collage, under den långa tid det tog mig att göra filmen. Den skulle egentligen vara i tre delar. Jag skulle resa genom hela USA men det hann jag ju aldrig. Jag ville inte berätta en historia på det sättet, på ett linjärt sätt, det expressionistiska tog över efter hand. Jag märkte att det blev väldigt häftigt. Sen märkte jag att den blev så där lång. Jag var ju oerfaren, jag hade inget totalkoncept. Jag använde en Oxberrykamera. Få runt omkring hade konstnärliga åsikter, vi studenter bollade emellan oss, lärarna la sig inte i, det var väldigt fritt.
Åsa Sjöström, America, America, 1972
MG: Kan du säga något om musiken? Du börjar med en sång.
ÅS: Det är en sång som jag skrev, med en text som jag också skrev. Den är linjär, detta är en liten historia helt enkelt. Sen när jag började med det här experimenterandet, då tog jag från tv-filmer, det är ju inspelat bildmaterial rakt från tv, avfilmat, därav den undermåliga ljudkvaliteten. Likadant med musiken, jag tog det jag gillade, speciellt den här Beatles-låten.
MG: Hur tänkte du kring relationen mellan bild och ljud, huruvida de skulle korrespondera eller inte? Ljudarbetet accelererar, blir intensivare och komplexare längre in i filmen.
ÅS: Jag satt och testade olika grepp, om det fungerade klippte jag efter det. Vissa saker hade jag i huvudet en klar bild av, som med låten där kvinnan faller. Jag testade olika saker. Sången fanns ju först, där försökte jag lägga bilderna i relation till den, men sen tröttnade jag på att följa ett strikt schema på det sättet. Jag satt vid klippbordet och testade ljud. Jag klippte vid en Steenbeck. Jag saktade ned ljudet. Allt var mycket ett resultat av att leka med ljudet och bilden tillsammans. När jag var i New York tog jag massa diabilder med en Minolta, och att leka runt med dom i filmen var viktigt, där lät jag lusten styra. Det var mycket konventionella motiv, diners, skyltar, snabbmatsrestauranger, neon, newsreels, bildmagasin, lite vulgär Amerikana. Säkert under intryck av popkonsten, som jag hade sett tidigare på Moderna museet i Stockholm.
Åsa Sjöström, Mass – Monument for a Capitalist Society, 1976
MG: Sen gör du Mass – Monument for a Capitalist Society, 1976, som i flera avseenden är väldigt annorlunda, med en närmast sakral stämning där du använder ett stycke av Bach, Mässa i h-moll, Kyrie eleison. Hur såg vägen ut fram dit?
ÅS: Inspirationen var ju den där musiken. Och sen såg jag ett slags vision av det här stadslandskapet, och människors förhållande till sin miljö. Jag kände till Londons urbana landskap väl. Vi körde runt där i en vanlig bil med däcken lite utpumpade för att undvika att det skulle bli gupp, en mjukare filmning. Vi höll i kameran, vi hade inte råd med några dollys eller liknande.
MG: En fantastisk metod för att få mjukare och mer följsamma tagningar utan dolly!
ÅS: En del av filmen Mass är filmad med en High Speed Mitchell, en 16mm-kamera som går att få upp i 150 rutor per sekund. En fantastisk men svårskött kamera, som om man laddar upp den dåligt kan explodera för att filmen går så fort genom kameran. Eller åtminstone bryta ihop och riva sönder filmen. Jag filmade med Peter Harvey som gick samtidigt med mig på skolan, jag tror vi filmade med en Arri.
MG: Den är filmad i svartvitt. Var det något du visste att du ville ha innan?
ÅS: Ja. Kanske för att det känns mer sakralt. Det var något med den här ödslighetskänslan. Det var en vision. Jag hade gått ut skolan vid den här tiden och hade en tydligare bild av filmen som en helhet. Jag ville göra en sluten film kan man säga, ingen berättelse, utan med människor i ett landskap, hur främmande de är inför varandra fastän de går nästan 5 cm ifrån varandra på gatan. Människan som en kollektiv massa. När man har den där highspeedkameran är det som om man stoppar tiden och ser. Man ser det innersta på något sätt.
Åsa Sjöström, Mass – Monument for a Capitalist Society, 1976
MG: I filmen ser vi, som du säger, sekvenser där du har människor som går nära varandra, i gångpassager, det finns en passage med en springande kvinna där du har saktat ner bilden. Du var intresserad av rörelsen mellan den kollektiva massan och individen?
ÅS: Dels om hur man är som individ, men också hur man är i detta kollektiva utrymme, hur man i kollektiva utrymmen drar sig inåt mot sig själv. Det är väldigt intimt och distanserat på samma gång. Det var den känslan som jag kanske ville åt. Det är ju individens alienation i detta landskap som är skapat av henne själv. Det ödsliga och karga. Vi jobbade med ett slags rörelse mellan befolkat och avbefolkat. Detta också i relation till vad jag känner i Bachs musik, den är så stark. Sen hade jag ett antal scener, bland annat ett bröllop, jag ville filma ritualer, men jag klippte bort, jag ville filma på börsen, jag ville också ha en människa som springer på motorvägen, men det kunde vi inte filma så jag fick släppa det. Monument for a Capitalist Society i undertiteln ville jag ha med för att betona ödsligheten i att allt är till salu.
MG: Ni har använt en optisk printer här, som möjliggör att du kan jobba på ett specifikt sätt med de enskilda bildrutorna. Ni arbetar med olika bildhastigheter, tänjer bilderna, vilket ofta genererar subtila bildövergångar. Tillsammans med det filmade materialet med highspeedkameran leder det till en påtaglig bildtäthet. Den optiska printern hade du fått kännedom om via människor vid London Film-Makers’ Co-op, ska du berätta lite om det?
ÅS: Mass gjorde jag när jag gått ut Royal College och då hade jag inte längre tillgång till Oxberryn, som ju hade samma möjligheter (eller ännu bättre) än en optisk printer och det ledde till att jag tog kontakt med London Film-Makers’ Co-op. Jag hade inte råd med det kommersiella labbets maskin. Filmaren William Raban hade byggt en egen optisk printer av en gammal projektor och hjälpte mig att ”stretcha” min film med en massa dubbelrutor för att åstadkomma en fördröjd och långsam slowmotion upplevelse. Jag ville stanna tiden, frysa ögonblicket, gå in i människornas hud och bakom deras skyddspansar. De sekvenser som jag inte kunde filma i slowmotion körde vi genom den här printern och gjorde mycket, mycket långsammare. Minst fyra bildrutor extra. Till slut blir det staccato av det. Jag hade velat filma allting med highspeedkameran, men det gick inte riktigt att genomföra på Oxford Street, det går väldigt fort och hade ej gått ekonomiskt. Jag tror att jag fick 40 000 kr från British Film Institute, och de dokumentära inslagen tog upp hela den budgeten.
Åsa Sjöström, Mass – Monument for a Capitalist Society, 1976
MG: Hur många av filmens bilder är gjorda i den optiska printern?
ÅS: Ganska många. Jag minns inte hur många dubbelrutor vi lade in, men eftersom jag ville ha en mycket tydlig frysningseffekt så var det ganska många. Det jag filmade med highspeedkamera är bilderna med människor i rusningstid. Det är väldigt korta sekvenser, resten är ”strechat”. Det mesta. Stretchningen gällde ju också filmens ljud av Bach, jag saktade ner bandspelaren till extremt långsamt blandat med den riktiga hastigheten. Det jag var ute efter var att stanna tiden, ungefär som när fotografins pionjärer lämnade en ljuskänslig plåt i en kamera under mycket lång tid, så lång att människornas rörelse på gatan suddas ut och kvar blir bara de som stått stilla. Det var på något sätt den filosofiska grunden – vad är tid? Vilka är vi? Fångade i ögonblicket som aldrig kommer tillbaka.
MG: Du använder dig av flera optiska effekter, positiv och negativ film, men även solariseringar.
ÅS: Jag satte helt enkelt ihop positiv och negativ film, och då blir det som en solarisering. Tanken med att växla mellan dessa var också att det då uppstår ett slags 3D-känsla. Men mitt intresse för foto spelade nog också in här. Jag hade experimenterat med att göra solariseringar där man lägger ner filmen i framkallningsbadet, och så sätter man på lite ljus och sen tillbaka. Det är en teknik vanlig i fotografi, men jag hade inte stött på det i film. När man sätter ihop negativ och positiv film uppstår denna effekt, och det var det jag ville uppnå, för att jag tyckte att det var snyggt helt enkelt. Slutscenen i Mass blev aldrig riktigt som jag tänkt mig, jag hade velat ha en hel folkmassa som går rakt ut i havet. Men mina statister var lite för få och det värsta var att på sista tagningen så pajade kameran. Något med batteriet. Det var precis när människorna på bilden nått fram till havet. Men de behövde aldrig gå ut och bli våta eftersom kameran pajade samtidigt som floden var på väg in… Jag tänkte att det kanske var ödet.
Relaterade filmer
Mass - Monument for a Capitalist Society
Åsa Sjöström
1976, 00:14:00
America, America
Åsa Sjöström
1972, 00:20:00