Med anledning av Lars Arrhenius hastiga bortgång tillgängliggör Filmform hans oförglömliga film Mannen utan kvaliteter från 2003 i sin helhet.

Lars var en av de konstnärer som bjöds in att göra varsin film inom kortfilmsprojektet Sex vågade livet, initierat av CRAC – Creating Room for Art And Computing och producerat av Filmform. Det krävdes tålamod och uthållighet då hela projektet tog tre år att realisera. Lars hade det inte, tålamodet alltså. Innan finansieringen ens var säkrad hade han som en ivrig häst inför ett lopp, bränt av sin första idé som blev vad jag tror, hans första film – Elisabeth. Den bygger på en uppsjö porträtt av hans mormor, från litet barn till mycket gammal.

När finansieringen var säkrad och det var dags att producera filmerna inom Sex vågade livet så fanns redan ett färdigt manus till Mannen utan kvaliteter vilken realiserades i samarbete med Johannes Müntzing. Av de sex filmerna i serien anmäldes en för stötande innehåll – Mannen utan kvaliteter. En manlig tittare hade tagit illa vid sig över just skildringen av manssläktet och anmälaren såg det som grov diskriminering, dessutom på barntillåten sändningstid (gränsen går kl 21:00). Lars och jag fnissade mycket åt det allvarliga brevet från SVT. Någon uppföljning av anmälan blev det inte, förmodligen fnissade granskningsnämnden med oss.

På Filmform minns vi en konstnär som fortsatte att veckla ut och översätta sina offentliga utsmyckningsverk till filmer, och tvärtom. Fler filmer följde i det igenkännbara piktogram-formatet, med en mästerlig förmåga att kondensera livets stora och små händelser. The Street som gjorde sig bäst i loop och utvecklades till ett offentligt verk ser jag som rent symfonisk i sin cykliska form. Med sina många lager och detaljer går den bra att både se en liten bit av, se hela verket flera gånger om, liksom att efter många tittningar göra nya upptäckter. Senare gjordes verket Murmurs of Earth där Lars gjorde ytterligare en inzoomning så att bildspråket kretsade kring pixeln som minsta beståndsdel. Lika fullt och även här skildrades mänskliga processer i cykler mellan liv och död, från vaggan till graven. Med värme och humor och alltid med ett svart stråk. När Landstingets konstkonsulenter gjorde research på Filmform för att på prov placera videokonst i sjukvårdens olika väntrum var The Street en favorit. Men när det upptäcktes att Liemannen gick fram och åter i ett rum i fem sekunder blev det stopp – detta gick inte att visa i väntrummet på akuten på ett stort sjukhus.

Lars konst kan tyckas folklig och bred men strök aldrig medhårs. Det fanns alltid en sträv sida, en avigsida med öga för det plumpa. Livets storhet och ändlighet i samma ask. Så många gånger har hans verk satt denna punkt. Nu har hans liv ändats, alldeles för tidigt, och en konstnär med många kvaliteter har lämnat oss. Tankar med värme i sorgens tid till Lars familj.

– Anna-Karin Larsson & personalen på Filmform