Martin Grennberger: Bengt, du gjorde tidigt en kortfilm med titeln Rosalduna blommar på vattnet, och som du, trots att den filmades redan 1959, först relativt nyligen såg för första gången sedan den visades precis efter att den färdigställts. Vad är det för historia?
Bengt af Klintberg: Jag ryckte in i lumpen våren 1959, och där lärde jag känna fotografen och filmaren PeO Eriksson. Filmen gjordes senare det året. Vi hade ledigt några helger på hösten, då vi åkte ut till mitt lantställe som ligger vid sjön Uttran, där vi har en släktgård – Vretaberg. Där höll vi till och filmen slutar med att jag vandrar ut med ett hästkranium i sjön som hade hunnit bli ganska kall vid det här laget. Man ser bara min rygg, men jag skriker högt för det är så himla kallt. PeO, som filmade, hade svårt att hålla sig för skratt, man ser att kameran skakar lite.
BaK: Men det började innan, i slutet av min skolgång gick jag upp väldigt mycket i Carl Jonas Love Almqvists författarskap, läste en bok med tryckåret 1960 som jag kom i kontakt med redan 1959, minns nu inte hur – Murnis, eller De dödas sagor. Det var en bok som Almqvist skrev väldigt tidigt men aldrig kunde publicera för att hans beskrivning av de dödas kärleksliv var så explicit att det helt enkelt inte gick att trycka. Men den kom alltså ut och där hittade jag en Songe, en dikt på fri vers som handlade om en ung kvinna, Rosalduna, som kom flytande på vattnet, vilket gjorde ett väldigt intryck på mig. Sommaren 1959 jobbade jag extra på Enskede slakthus, där jag för en väldigt billig penning köpte ett hästkranium. Skinn och ögon var kvar på hästen, så jag kokade rent kraniet utomhus på vårt lantställe, sen tänkte jag att jag ville använda det på något sätt. Dels hade jag denna förhäxning från Almqvists text som jag fortfarande befann mig i, dels erfarenheten från arbetet på slakthuset. Utifrån detta tänkte jag fram en historia om en ung flicka och pojke som lever tillsammans. Jag ville också att det skulle vara lite incestuöst, så jag gjorde dem till syskon. Det sägs ju ingenstans eftersom det inte är någon text i filmen. I Almqvists text finns det inslag av att en flicka drunknar och det ville jag ha med i filmen.
MG: Såg du en möjlig koppling mellan djurkraniet och tematiken i Almquists berättelse?
BaK: Först tog jag bara hem kraniet. Kraniet var väldigt fantasieggande. Ett kranium är fantastiskt vackert. Jag tänkte att jag kunde ha användning av det i min film om Rosalduna. Och vi var välkomna att filma där på slakthuset, PeO gick runt och filmade scener, som vi sen kunde använda.
Rosalduna blommar på vattnet, Bengt af Klintberg, 1959
MG: Just slakthusmiljön har fascinerat flera filmare som visat upp den i kontrast mot andra bilder såsom du gör i din film. Jag tänker på Georges Franjus Le Sang des bêtes (1949), fotografen och filmaren Éli Lotar. För surrealisterna hade denna miljö en stark lockelse, hos Georges Bataille och andra.
BaK: Jag hade ju sett Den andalusiska hunden (1929) av Salvador Dalí och Luis Buñuel, och andra experimentfilmer, som Franjus film, och var säkert inspirerad av dessa. Men det var kanske inte avantgardefilmen som upptog oss då, vad jag ville åstadkomma var något i Almqvists anda. Han skriver om de här Songes att de skulle utspela sig bakom ett halvt genomskinligt draperi, så jag tänkte mig någon slags drömstämning. Genom att filmen är stum och vi inte rör munnarna särskilt mycket uppstår en sådan stämning. Vi går omkring i ett landskap och det som vi upplever bara sker, drömstämningen är avsiktlig. De erotiska inomhusscenerna, som jag idag tycker är väldigt misslyckade, är ju tänkta mest som just drömmar. Jag ville inte ha en surrealism som helt lämnade verkligheten, om vi kan tala om en romantisk avantgardetradition, så jag var nog mer ute efter en sådan. När den här filmen gjordes hade jag faktiskt debuterat som poet, våren 1959 kom diktsamlingen Stigar som helt består av naturlyrik, och det är landskapet i Stigar som finns i filmen. En koppling mellan naturkänsla och intresse för nya uttryck, liksom Almqvist – den brygden blir den här filmen.
MG: Berätta om vad ni hade för tankar kring ljud, eller om det var meningen att den skulle vara stum?
BaK: Vi höll det lite öppet huruvida filmen skulle ha ljud eller vara stum. Till att börja med skulle vi i alla fall göra filmen stum. Jag tänkte mig då ett ljudband som berättar den här storyn om båda ungdomarna som lever tillsammans, om hennes drömmar och hur hon förenas med vatten, liksom något som kommer upp som blommor på vatttenytan. Sen blev det aldrig av, och det kan bero på att jag då hade andra projekt på gång. Men PeO och jag ville först undersöka om berättelsen skulle fungera utan text och utan ljud.
Rosalduna blommar på vattnet, Bengt af Klintberg, 1959
MG: När visades filmen för första gången?
BaK: Den visades på Galleri Catharina på Glasbruksgatan den 29 mars 1960. Jag hade en utställning och hade blivit väldigt intresserad av det som hette action painting i USA och spontanism här i Sverige. Galleriet hyrdes av PeO. Först hyrde han ut det till Pi Lind, efter det kom jag och ställde ut. Jag ställde ut målningar. Vi hade en poesikväll också, Sandro Key Åberg, Rut Hillarp, Siv Arb och Kjell Espmark läste dikter och Rut Hillarps film De vita händerna (1950) visades tillsammans med två filmer av Mihail Livada och Rosaldunafilmen. Vi hade en projektor i rummet som surrade, och det var fullt med folk, så det var inte tyst trots stumfilmerna.
MG: Vad har du för tankar om filmen när du ser och tänker på den nu?
BaK: Jag gjorde den här filmen när jag var påverkad av romantisk litteratur, även romantisk konst. Men Fluxus, som jag sen skulle komma i kontakt med, kan inte kallas romantisk egentligen, utan Fluxus var påverkad av dadaism och japansk zenfilosofi. Vardagliga handlingar lyftes fram och inslaget av humor blev vanligt. Romantiska filmer är sällan humoristiska, så jag lämnade nog det här romantiska bakom mig i viss mån. Det jag uppskattade med Fluxus var enkelheten. Att skala en apelsin och lägga upp klyftorna på rad, att det kunde bli en performance.
MG: Det stycket ingår i dina 25 apelsinhändelser som trycktes 1966 i boken Stockholmsspelet. Men där ingår också andra Fluxusstycken.
BaK: Jag publicerade bland annat text och foton från en isutställning som pågick tills alla isstyckena hade smält bort. Man kan inte säga att det var i en romantisk tradition, mer än att utställningen pågick ute i naturen. Det handlade snarare om att försöka uppleva hur livskänslan kan stegras när man går helt in för att uppleva vardagen med alla sinnen. Ett annat Fluxusstycke handlade om rop, hur två personer skulle närma sig varandra ropande.
Det som kom kort efter den här filmen det var ett samarbete med Staffan Olzon på Athenateatern 1962, och ett par år senare på Pistolteatern. Det var jag som sammanförde Staffan Olzon och Pi Lind. Pi var väldigt filmintresserad och hade gjort en film som påminde om Norman McLaren genom att han målade och rispade direkt på filmremsan. Vi använde oss i dessa föreställningar som jag gjorde med Olzon av många uttrycksformer samtidigt, det var något som senare blev typiskt för Pistolteatern: ljudband, filmer, stillbilder, all möjlig teknologi, ofta på ett mycket enkelt vis. Det var inga märkvärdigheter, och det fick gärna bli så att man såg de tekniska bristerna. När jag satte upp min pjäs Lidner på Pistolteatern använde vi oss mycket av film i olika former. Jag hade läst en kurs i fonetik, och blev nästan hypnotiserad av en film som visade hur stämbanden rör sig när vi talar. Hur dom hade kunnat filma det, det förstod jag inte. Det såg väldigt sexuellt ut när stämbanden öppnade och slöt sig. Så jag fick låna den filmen av fonetiska institutionen, och filmen visades i Lidner. Jag jobbade mycket med anakronismer i Lidnerpjäsen. Lidner var klädd i 1700-talskläder men går omkring i Stockholmstrafiken i en film och står bakom en höjdhoppsställning i en av scenerna på teatern. Hela pjäsen slutar med att scenen fylls av virvlande kolsyresnö.
Rosalduna blommar på vattnet, Bengt af Klintberg, 1959
MG: Pi Lind, men också Anders Wahlgren och Carl Slättne, hade alla en koppling till Pistolteatern och arbetade, i alla fall de två sistnämnda, huvudsakligen med film.
BaK: Pi Lind gjorde lite filmer, som jag var med på ibland. Han gick bara ut på stan och filmade – ett material som han sen använde på föreställningar på Pistolteatern. Anders Wahlgren var väldigt ung då, han var tonåring och gick fortfarande i skolan men sökte sig till Pistolteatern, och fick framför allt en väldigt bra kontakt med Olzon. Han hjälpte till och filmade mycket. Ett filmexperiment som inte blev annat än just ett experiment, var när Fylkingen hade en av deras text-ljudkvällar: då hade jag föreslagit att Hans-Jørgen Nielsen, en dansk introduktör av många nya idéer inom kulturlivet, skulle göra något. Hans bidrag var att han gått ut och spelat in folk som berättade roliga historier på vanlig svenska, som han spelade upp. Bengt Emil Johnsson och de andra arrangörerna var inte så förtjusta i detta då materialet inte var bearbetat. Det var liksom väldigt enkla historier som kom bara pang. Sen föreslog Hans-Jørgen att vi skulle göra en film. Jag hade just fått ett stipendium, men en stor del av stipendiet rök bara till att köpa råfilm. Vår idé var en film som skulle heta Malatestastenen efter den italienska anarkisten Errico Malatesta (1853–1932), som Nielsen var väldigt upptagen av då. Tanken var helt enkelt att vi är ute och filmar i två dagar, först i Stockholm, och sen på platsen där Rosalduna är inspelad. Ena dagen filmade Anders Wahlgren, andra dagen musikern och konstnären Joakim Skogsberg. Första dagen var vi hemma hos Åke Hodell. Wahlgren har använt delar av det materialet i en film där Hodell placerar ut en bomb. Andra dagen var vi mest ute och gick, och så satt vi alla på en stor mossig sten i skogen. Jag betraktade resultatet som misslyckat, det blev liksom ingenting som jag kände jag kunde stå för. Jag skänkte hela filmen till Wahlgren. Det var en väldig nukänsla att filma så mycket vi kunde under två dagar, men resultatet blev inte vad jag hade hoppats på.
Rosalduna blommar på vattnet, Bengt af Klintberg, 1959
Relaterade filmer:
Rosalduna blommar på vattnet
Bengt Klintberg, af
1959, 00:11:00