Gunvor Nelson
Filmaren och konstnären Gunvor Nelson föddes 1931 i Stockholm och växte upp i Kristinehamn. Efter konststudier i Stockholm flyttade hon 1953 till San Francisco där hon studerade och senare undervisade i konst. På 1960-talet gjorde Nelson Schmeerguntz, Fog Pumas och My Name is Oona (de två förstnämnda tillsammans med Dorothy Wiley), som alla räknas som milstolpar i experimentfilmshistorien. Nelson i likhet med många andra filmare och konstnärer verksamma i San Francisco Bay Area rörde sig kring Canyon Cinema och San Francisco Cinematheque; däribland Bruce Baillie, Chick Strand, Sidney Peterson, James Broughton och Robert Nelson.

I Gunvor Nelsons filmer varvas ofta animation med filmat material i sammanfogande kollage där hon på olika sätt övermålar, sönderdelar och överlagrar bilder i parallellt pågående montage. Ofta rör sig filmerna, utan en tydlig avgränsning, lekfullt mellan tid och rum, där surrealistiskt oanade sammandrabbningar följs av ett mer dokumentärt eller narrativt innehåll. Centralt är även Nelsons arbete med ljudets interaktion och utvidgande av bilden.

1993 flyttade Nelson tillbaka till Kristinehamn, där hon fortfarande är verksam. Hon har genom åren mottagit flera stora utmärkelser och hennes filmer visas på museer, filmfestivaler och cinematek världen över.

“Vad som helst – till synes…”
Konstfilm, experimentfilm och annan film som tänjer gränser

Ända sedan filmens födelse har det funnits filmskapare som har velat testa mediets gränser för att utforska dess potential, ständigt med frågan ”vad är film?” som ledstjärna. De har experimenterat med form och innehåll, brutit upp narrativ, trickfilmat, etsat berättelser direkt på remsan, visat bilder som inte får visas och suddat ut gränserna mellan film och konst. Under den här rubriken lyfter vi fram verk får oss att se på ett nytt sätt och ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad film kan vara. Den här gången lyfter vi fram Sveriges kanske främsta representant på området, Gunvor Nelson, i sex program.