I gränsen mellan vakenhet och sömn framträder ibland platser i mitt minne som jag aldrig tänkte på när jag passerade dem. I huvudet finns tydligen ett arkiv av passager jag aldrig avsett samla på; uppfarter, asfalterade mellanrum, kullerstensbelagda backar, utkanter, parkeringar, planteringar med cypresser. Ibland går de att härleda till en tid och stad men de träder lika ofta fram utbrutna från sitt sammanhang. De flyter runt som satelliter i hjärnans rymd, redo att lysa upp för en stund som tittskåp i minnet, bling! På grund av sin oförutsägbarhet bär de här vardagliga geografierna på en drömsk kvalitet. De är mjuka och kräver inget av mig. Dessa minnen är vilostunder eftersom de saknar adress.
Wir sind wieder da, Annika Eriksson, 2010
Ibland kan man få för sig att minnet är något man styr över och att de mest avgörande stunderna i livet förblir de bäst förankrade. Men det till synes oansenliga dröjer sig också kvar av andra, kan hända ordlösa anledningar. De där intetsägande geografierna har nog vid närmare eftertanke, någonting med en längtan att göra – efter platser som saknar namn.
Eller “När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.” som Willy Kyrklund beskrev denna längtan.
Känner du igen tröttheten, inför att allt har ett namn? Uppgivenheten i att ingenting får lämnas ifred och förbli osagt, det ok av innebörd som varje ting och situation måste bära på som ett uppspikat zebra-skinn på väggen (där är zebran, den med svarta ränder!). Annika Erikssons videoverk erbjuder andrum från denna trängande känsla, och det är bland annat detta som gör henne till en så bra konstnär. I Erikssons verk skildras situationer i det auktoriserade livets kryphål. Människor och djur finner respit off-road, i rum som upphört att fylla en samhällelig funktion och placerats bortom förväntningar och förutbestämdhet. Här där man kan man tillåtas göra ”fel” saker på ”fel” tider och på ”fel” platser.
I Am the Dog That Was Always Here, Annika Eriksson, 2013
I filmen I Am the Dog That Was Always Here (loop) (2013) skildras en flock kringströvande gatuhundar och deras tillvaro. De driver planlöst omkring längs vägar och grusplaner, de leker, parar sig, rusar och gör uppehåll – det lågmälda dramat saknar början och slut eftersom filmen spelas i loop. En voice-over på melodisk turkiska talar utifrån hundarnas vittnesmål och reflekterar deras kringflackande liv genom stadens gator och periferi: “Vårt öde är att vara gömda, sa de”. I periferin uppstår ett temporalt vakuum. ”De bodde här, sen försvann de och andra kom och försvann och nu är de tillbaka. Men imorgon drar de. Som om jag skulle bry mig.” I verket berättar den antropomorfa hunden om stadens tillvaro och antar rollen av ett slags världstrött orakel. Hundarnas liv och historia skildras som något som tar plats vid sidan av staden, både vad gäller den geografiska platsen – en icke namngiven periferi – och berättartekniskt, i en distanserad position till de händelser som pågår runt omkring dem. Berättarjaget (det allvetande) befinner sig i ett nu, men det saknar händelsernas urskiljning. Filmens nu har istället en elastisk skepnad som förlängs och sträcks ut historiskt, det finns inget unikt i det som pågår. För hunden kommer alltid vara där hunden är, förskjuten från centrum och esplanaderna med tillfällig vistelse i stadens transformerande gränstrakter.
Gilles Deleuze beskriver varandet som ett utfall av sin egen rytm och tidslighet. Genom minnestekniker gör vi det möjligt att sakta ner våra reaktioner på livet, vilket leder till att minnet förmår oss verka i nuet med eftertanke. Kvardröjandet är ett slags ledord i Erikssons videoverk. Det är på en gång roligt och sorgligt. Historien rusar men den är samtidigt seglivad och upprepande, som klistriga honungssträngar fastnar den på fotsulorna. Varelserna i Erikssons filmer (det handlar både om punkare, katter och hundar) är odramatiska ockupanter. De belägrar platser i gemensam akt och använder dem för sina egna syften, må det vara att bara sitta och spinna, stirra in i en eld eller låta frustrationen få utlopp genom psykodramatiska övningar. Vad som spelar roll är att de gör det tillsammans, i kollektivt förvissad enhet – som ett utfall av sin egen rytm och tidslighet. Detta sinnestillstånd får mig att tänka på en lek från när man var liten som gick ut på att inte säga nej. Till varje förslag som kom upp – hoppa på ett ben, slicka marken, skrika för full hals – ropade man istället i kör: “JA DET GÖR VI!” och så slickade man på marken i masspsykos. Själva lekens sensmoral var att det alltid är roligare att vara med och göra saker än att sitta och säga nej till allt.
It Did Happen Soon, Annika Eriksson, 2012
Liksom i tröttheten inför kategoriseringens fängelse (som zebran på väggen) ges det i Erikssons filmer utlopp för ett begär om att ge upp det regelrätta livet och alla dess reglage. Fantasin om att kapitulera inför det nuvarande samhället för att istället återuppfinna sitt eget kräver egentligen inte så mycket enligt nationalencyklopedin: “Ett samhälle är en grupp av människor som förenas av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet.” Och därtill tiden: “Ett samhälle överlever sina samhällsmedlemmar och reproducerar sig självt.” I Erikssons film It Did Happen Soon (2012) möter vi ruinerna av ett samhälleligt motstånd. På golvet i en övergiven lägenhet står en ung man och tittar rakt in i kameran, han vittnar om händelser som ägt rum på denna plats där väggarna fortfarande talar. Genom ett tidsförvirrat manuskript (mannen kan inte ens varit född då händelserna utspelade sig) återger han skeenden och drivkrafter kopplade till Commune 1, ett politiskt projekt och en kollektiv gemenskap som startade i Västtyskland 1967 av den nya vänstern och vars syfte var att bryta mot kärnfamiljen, det patriarkala och kapitalistiska samhället. Det var också tiden för den sexuella revolutionen. Den unge mannen i filmen berättar “Det var något i luften, alla började känna sig rastlösa, upphetsade. Och du bar på känslan av något väldigt högt, något helt annorlunda […] Under denna tid var vi övertygade att vi var förmögna att förändra allt.” Men senare konstaterar han uppgivet “Jag har inte drömt på flera år, och när jag väl drömmer, då är det så banalt att jag frågar mig själv varför jag överhuvudtaget drömmer. Häromnatten drömde jag att ett papper föll ner till marken och jag plockade upp det”.
När jag ser Annika Erikssons videoverk lär jag mig något om tiden. Förändringens tid började alltid med en grupp som svarade: Ja det gör vi! Efter en låga som tändes av en dröm som väcktes. Det är aldrig säkert att lågan brinner för alltid, men i gränsen mellan vakenhet och sömn framträder ibland de händelser du inte riktigt tänkte på när du passerade dem.
– Emily Fahlén
In Preparation for a Psychodrama, Annika Eriksson, 2015
Relaterade filmer
It did happen soon
Annika Eriksson
2012, 00:15:11
I am the dog that was always here (loop)
Annika Eriksson
2013, 00:09:08