Där fanns våld. Den leende unga kvinnan klipper svansen av en hund i Trim (1997). Men samtidigt fanns det något avväpnande, jag minns en slags humor, något komiskt i det helt oväntade skeendet. Man klipper inte svansen av en hund. Det drabbade utan förvarning och på något vis komiskt på samma sätt som Carsten Höllers barnfällor i Killing Children (1990–1994), ett annat verk från 90-talet som jag minns som humoristiskt. Det avtäcker en förbjuden och farlig aggression och frustration, som finns parallellt med ömheten och omhändertagandet, men undertryckt, i relationen mellan föräldrar och barn. Carsten Höllers perspektiv är förälderns, och skrattet är förlösande. Nu ser jag att Cecilia Lundqvists verk gör något annat.

Killing Children uttrycker ett underliggande våld, ett våld som bara finns implicit, som en aldrig realiserad möjlighet. I Trim får hunden sin svans avklippt. Det sker. Det är inte en möjlighet utan en händelse. På samma sätt är de blåmärken vi ser på kvinnans kropp i Emblem (2001) uttryck för verkligt våld. De sår som bokmärksflickorna i C (2001) tillfogar varandra är tydliga, det finns ingen tveksamhet här, såren är bilder av våld.

Trim, Cecilia Lundqvist, 1997

Cecilia Lundqvist ser inifrån. Där finns ingen gräns mellan den som tillfogar våld och den som är offer för det. Jaget delas. I Absolutely Normal (2000) dansar de två identiska kvinnorna kring varandra. Berättelserna kretsar ofta kring två barn, två kvinnor. Hunden återkommer, som hund eller som kvinna. I både Emblem och Absolutely Normal blandas kvinnans rörelser med en hunds. Den stora hundkragen, tratten som ska förhindra att hunden skadar sig själv, sitter lika gärna kring kvinnans hals. Det finns inget utanför, ingen säker plats varifrån man kan titta in mot ett fiktivt, möjligt våld.

Det vilar en anda av oskuld över bilderna. Våldet är där, men det ligger som en ridå av oskuldsfullhet över dem, som att det inte riktigt går att se. Kanske är det inte oskuld, kanske är det bara så det ser ut som har blivit normalt.

Denna sommar återser jag också Agnès Vardas film Min lycka (1965). Den unga vackra familjen lever det perfekta oskuldsfulla livet. Varda målar det med varje objekt, varje yta och färg i harmoni. Det är mannens lycka som är lyckan i titeln. Han vill ha sin lycka, han vill att den ska växa, han vädjar som den leende mannen i Emblem: ”Please. Please”. Mitt i filmen finns ett parti av en död, som är så väsensskild, så omöjlig att passa in i idyllen, att den egentligen befinner sig i en annan berättelse. Den är en anomali som inte kan införlivas i berättelsen om lyckan. Alltså har inget hänt, den unga frun ersätts av en annan ung fru och berättelsen kan fortsätta i färgkoordinerad harmoni. ”Well, put your clothes on.” säger mannen helt vardagligt i Emblems sista replik. Våldet fanns där, men omöjligt, det finns men kan inte finnas. Det kapslas in, oförlöst.

Making Pancakes, Cecilia Lundqvist, 2005

Hunden i Trim sväljer sin svans. Kvinnan i Souvenir (1999) sväljer sitt minne, insikten i form av en insekt, som hon plockat upp ur sitt inre. Hon håller den i handen, smeker den, leker med den, lägger den på rygg, där den ligger och sprattlar med benen som en hund. Sen sväljer hon den igen. Den måste tillbaka dit där den hör hemma, säger Cecilia Lundqvist i en kommentar. Den hör hemma inuti.

Normer, regler och makt ligger som ett raster under alla Cecilia Lundqvists filmer. Män i kostym tornar upp sig i bilden eller är fastlåsta i egna prestigespel. Deras förekomst pekar utåt mot större sammanhang och politiska strukturer, men det är hemmet som är i fokus här. Jaget flyter ut, rummens och hemmets gräns blir jagets. I detta utvidgade jag, platsen för konflikter och maktkamp, spelar mannen och kvinnan sina givna roller. I Making Pancakes (2005), lyfter filmen plötsligt deras maktkamp ut i det offentliga. Utanför hemmet och jagets begränsade värld kan den för en stund bli synlig.

Mitt på väggen i det rum där Trim utspelar sig sitter en målning. Den är en antydan, svår att uppfatta i detalj. Jag läser den som en bild av en familjesammankomst i ett borgerligt hem. En reslig man i kravatt står bakom de övriga, som i bilden är placerade med ansiktena åt samma håll, som åskådare. Cecilia Lundqvist placerar den diffusa bilden av familjen som betraktar eller bevakar, centralt i bildytan i sin film.

Relaterade filmer

Absolutely normal

Cecilia Lundqvist

2000, 00:07:09

Trim

Cecilia Lundqvist

1997, 00:03:47

Emblem

Cecilia Lundqvist

2001, 00:02:27

C

Cecilia Lundqvist

2001, 00:02:37